Rythm IS gonna get you

Ibland när jag känner att jag behöver ett gott skratt så tittar jag på den där videon med Snowball - the dancing cockatoo. Det har ni säkert också gjort.

Men häromdagen hittade jag hans överman. Peter trodde det var trickfilmat. Det är bara fåglar som kan vara så roliga i verkligheten.

Varför har inte alla fåglar som husdjur? Igår satt vi i flera timmar och kollade på när våra fåglar åt sallad och kaxade upp sig mot en penna. Det ni!

Jul jul

I jul ska jag vara ledig. Det och julgranen är det enda jag ser fram emot med just julen. I övrigt är det inte riktigt min grej. När vi skaffar barn ska jag köra hela racet men inte förr.

Lite sidospår men ja, jag har bestämt att vi ska det. Länge har jag varit mycket bestämd med att inte göra några genetiska avtryck av mig själv men nu... tar jag tillbaks allt och hävdar motsatsen. Bra va? Jag menar, jag är ju en sjukt bra människa.
Men inte nu. Sen sen sen.

Tillbaks till ledigheten. Jag är trött. Lyckas alltid med konststycket att göra mig oumbärlig i kriser av alla de slag för att sedan få nån märklig fysisk reaktion på det hela. Fast nu är det mest bara nässelutslag och de känner jag ju.
Undrar om ni folk tror att jag kommer dö i förtid av nåt konstigt. Det tror inte jag. Jag tror att jag är odödlig. Och ska jag dö av något annat än vilja eller extrem ålder så kommer det verkligen att vara jättekonstigt så min syster kan skriva "Typiskt Sabina - ska alltid vara så himla speciell" på min gravsten.

Eller "Hon tog emot sig med tänderna". Det skulle hon skriva.

I alla fall. I jul ska jag sova. Det ska bli skönt.

Morgonstund

S: Du, du, lyssna här!
P: Mmm...
S: Jo men vakna, jag har gjort en sjukt bra låt. Hör här!
(Inget svar)
S: Äh skit i det förresten, nu glömde jag igen.
(Inget svar)
S: Jo, så HÄR var det ju!
(Sjunger)
S: Hahahaaaa - vi kommer bli så jävla rika! Hahaha. Och där ligger du och sover.
Jaja, jag sjunger för dig imorgon.

Ibland tycker jag lite synd om Peter som måste sova med mig. Men jag tycker oftare synd om mig själv som måste vakna med en mun två centimeter från mitt ansikte som säger "Är du pigg? Är du? Är du pigg? Hallåååå!" på h e l g e n.

Men mest av allt tycker jag synd om Fredrik. Han som sover med min syster. Min syster som drömmer att grannarna kastar in granater och kastar sig ur sängen som om hon är med i en actionrulle.

Fast ibland försöker hon rädda sin hund också och det brukar sluta med att hon kastar iväg honom (med hans bästa för ögonen) genom rummet. Så egentligen är det mest synd om honom.

Repellera

Idag, alldeles nyss faktiskt, beslutade jag mig för att berika det svenska språket.

Ja, jag vet, det är ju något jag gör varje dag genom att helt bestämma själv över det svenska språket. Men idag bestämde jag mig på allvar för att ta ett nytt ord i bruk. Ordets betydelse har jag haft i mitt passiva ordförråd sedan urminnes tider och även om jag varje gång det kommit på tal tänkt för mig själv att det är ett ord värt att använda så har jag alltid lämnat det vid TP's frågor om magneters motpoler.
Ordet är repellera.

Mmm, smaka på det lite. Färdig?

Det har nämligen nåt underbart j ä m l i k t över sig. Inte många ord har det.
Repellera.

I dessa dagar där attraktion är ett så söndertjatat begrepp vill jag ta en sekund att lyfta dess motpol; repulsion.

Låt oss se hur det funkar i ett sammanhang:
"Sabina och Eva-Britt repellerar varandra"

Jamen det är ju TAGET!

Om: imodium

Om man har stambyte och får magsjuka så kan man äta imodium. Det stoppar upp det.

Men då får man helt enkelt räkna med att vara konstant skitnödig i tre dagar utan att kunna göra sig av med det.

Så är det - pest eller kolera.

Sheets in the closet

Ni minns Daniel?

Jag kände för att börja så, jag vet att ni minns honom. Under en lång tid var han allt jag skrev om. Som jag hatade.

Är det förtal att berätta sanningen? Inte för att det skulle hindra mig.

Han var notoriskt otrogen, knaprade steroider som om de vore godis, hotade med självmord och var våldsam.

Jag var hon som stannade. Som fick lögn efter lögn serverad och inte trodde att någon kunde ljuga när man frågade "Är det sanningen?".

Han började med att leta rätt på dem på nätet, sen bestämde han träff med dem i nån av alla de städer där han jobbade, så långt vet jag. Sen låg han med dem, och började om. Och låg-delen är spekulation. Med hela mitt väsen vet jag att det är rena rama sanningen men det har jag inga bevis för.
Sen ringde de. När jag inte var hemma hörde jag dem (eller ett par av alla krogragg) i bakgrunden, det har jag heller inga bevis för. När jag var hemma ringde de och la på.

Det var ett av krograggen som blev slutet för min förnekelse, men det var den andra sorten han hade störst dragning till.

Där mot slutet, när jag hade hittat lakanen han lovade att slänga (eller bränna för att vara exakt) längst in i garderoben, vet jag att jag skrek åt honom att det här är inte något som drabbar dig din fan, det drabbar den som kommer efter dig.

Och det har det gjort. Jag är så ledsen Peter för att du är den som måste trassla ut mig och jag önskar att jag kunde visa hur jag var innan. Eller att jag åtminstone kunde säga att jag kommer bli sån igen. Jag är ledsen för att han gjorde så här mot dig.

Men mest av allt är jag ledsen för det han tog ifrån mig. Min förmåga att lita handlöst på andra människor har alltid varit en gåva. Fullt förtroende får människor att b l o m m a. Och jag känner inte så längre. Jag saknar barnet i mig för hon var så jävla underbar och hon fick alla andra att vara minst lika underbara. Hon gav mig en värld som många bara kan drömma om.
Förlåt lilla vän för att jag lät dig falla offer.

När Sabina säger att hon inte ska gråta

Nu har Sabina haft sitt livs musikupplevelse. Tack kära Folkoperan!

Min mamma sa "Glöm inte att ta med näsdukar om man börjar gråta."
Sabina svarade, högfärdigt kan tilläggas, "Gråta? Jag gråter inte av musik".

Och så är det. Jag gråter av mycket men inte av musik. Speciellt inte smäktande ballader som någon skrivit för att man ska gråta av dem. Dem vill jag skratta åt oavsett hur ledsen jag är.

Jag brukar säga att det finns två stycken som jag gråter av. Den ena är Israel Kamakawiwo Ole's tappning av Somewhere over the rainbow/What a wonderful world. Den är söt och så men jag gråter inte för vad den är utan för att vi spelade den på pappas begravning och den symboliserar den tiden för mig.

När jag satt där på operan och skymtade deltagarnas ansikten bakom den skira ridån så gick det upp för mig; jag har ju förbanne mig ett stycke till. Ett stycke som går rakt in i min själ och lämnar mig naken och hudlös varenda gång (inte om man spelar den 15 gånger på rad men väl 14); duetten mellan Nadir och Zurga.

I två timmar grät jag hejdlöst. Jag grät så jag *kippade efter andan. Jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. I opera är det ju ofta så att ledmotivet anas genom hela föreställningen om än så bara med ett par toner och varje gång fick jag svårt att andas.
Så vackert att det värkte i hjärtat.

Det finns mycket vi är bortskämda med i dag men riktig musik är inte en sån sak. Ljuden som strömmar ur våra högtalare är som en enda smet. Att en gång få uppleva musik som rör sig i ett rum, utan förstärkare eller mikrofoner - det är ofattbart vackert.

Efterfrågan på biljetterna var så stor att man ökade antalet föreställningar. Så har du inte varit så skulle jag föreslå att du försökte få tag på ett par biljetter.


*Jag låter inte ens när jag kippar så jag störde ingen iaf.