Min bästa vän

Kanske är det ganska givet att den syster man som barn vill klösa ögonen ur växer upp och blir en oerhört klok och förståndig person med fantastiska värderingar (läs: någon som du själv).
Inte heller känns det speciellt otroligt att mannen du kallar din själsfrände är den du delar allt med.

Men det känns som om världen tyckt att det är ganska otippat att jag och min bästis varit som ler- och långhalm i snart 23 år.
I ettan hamnade vi i samma klass. Ulrika "Ulle" Jönsson och jag.

Hon var bästis med Jenny och jag med Emma (fast Emma var alltid mycket noggrann med att poängtera att hon e-g-e-n-t-l-i-g-e-n var bästis med Lina i andra klassen men att jag dög - på ett ungefär). Vi var 5 flickor i klassen och Inger räknades inte.
Vi krigade ganska duktigt. Jag vill minnas att Jenny och Ulle sprang genom gympasalen under pågående lektion, iförda handdukar och badmössor, för att de inte ville dela omklädningsrum med mig och Emma. De tyckte de var så tuffa som gjorde det och vi tyckte nog säkert att de var det också.
Så slogs vår klass ihop med den andra i trean. Emma ringde dagen innan vi började och sa att hon skulle gå i 3-4:an med lina istället. "Du och jag var ju aldrig riktiga bästisar ändå." - jag grät tyst och en stor klump flyttade in i min mage.

Där i trean gjorde Martina, Bors egen prinsessa, entré. Hon behövde en ny bästis och hade uttagningar på rasterna. Vi skulle göra en massa konstiga saker för ynnesten att vara den hon valde.
Det kändes inte bra men jag visste inte varför. Maktspel och högstadielekar var för mitt 9åriga jag mycket främmande.
Mitt deltagande slutade när Maritna bad mig springa över en fotbollsplan.
"Men de spelar ju?"
"Ja. Spring."
"Nej, jag vill inte."
Jag gick därifrån. När jag vände mig om såg jag de andra backa en efter en. Jenny var den enda som sprang.

Det tog säkert ett år till innan Ulle gick från fiende till den bästa vän jag någonsin haft. Ytterligare ett år av klump i magen, elaka småtjejer, mina föräldrars skilsmässa och "det finns nog ingen i hela världen som tycker om mig".
Och sen en dag var det bara vi. Det var inget stort ögonblick, jag minns inte ens vad som hände. Vi bara pratade och lekte och det var som att det alltid hade varit så. Samtidigt blev jag kompis med en ny Emma. Jag hamnade lite i mitten liksom. Otroligt smickrande och hyfsat jobbigt.

När vi skulle börja högstadiet fick vi skriva namnet på två kompisar på en lapp och vi blev garanterade att hamna med minst en av dem. Jag skrev Ulle och Emma och i hemlighet hoppades jag på Ulle och sen skämdes jag jättemycket för att jag var så elak.
Hursomhaver så hamnade jag i Ulles klass och vi gick omedelbart in i en symbios som håller i sig än fast vi inte träffas mer än nån gång om året.

När min Samson dog ringde jag henne innan jag gick ut till min familj och berättade. När jag tog körkort listade hon ut att jag skulle köra upp, skolkade från sin lektion och stod på parkeringen när jag rullade in, beredd att trösta eller fira.

Jag önskar att vi bodde närmre varandra. Jag önskar att hennes karl var bättre. Jag önskar att jag var bättre på att höra av mig coh berätta för henne att hon är den bästa som finns.

Men ett är säkert; vi kommer alltid vara bästisar för alltid.