Morgonstund har fula ord i mund

Man går upp okristligt tidigt för att hinna läsa allt elände men hinner inte ens till honungsvattnet (nån som missat att jag lever i ynk både den här och föregående vecka?) innan Emilia kastar på sig skorna och frågar varför jag ser ut som om jag har all tid i världen.

Det är inte jättelätt att göra mig förbannad, men om man vill ha större chans att lyckas så ska man testa på morgonen. Vad är det som är så svårt med att berätta hur dags man vill åka kvällen innan???

Nu är vattnet kallt, boken oläst och lusten att åka till Stockholm har döden dött. Jag har mycket bråttom och en miljon nässelutslag pockar på uppmärksamhet samtidigt. Vi har även den lilla hunden som vill sitta så nära som möjligt. Helst skulle han krypa in under tröjan. Lilla åbäke. Vad vet väl jag om separationsångest?

Annars är idag fruktansvärt lik igår. Det vore fel att säga att jag längtar. Längtan låter hoppfullt. Det är bara saknad.
Jag skulle också kunna tänka mig att krypa in under en tröja.