Jag vet att jag har svårt att säga nej, till dig och dig och dig...

I sagorna är det meningen att hjälten ska springa mellan två gigantiska klippblock. Har han rent mjöl i påsen (och det har han ju) klarar han det galant. Men de där onda soldaterna/jättestora skära myrorna (eller vad Disney kan tänkas hitta på) blir ett litet lilaskiftande mos när klipporna kör över dem á la grekisk mytologi i nytappning.

I min saga utgör mina talorgan klipporna. Hjälten och soldaterna är mina ja och nej.

Varje gång det kommer ett ja öppnas portarna och alla hurrar, medan nej på sin höjd förvandlas till en pust av "jag... vet inte riktigt... jag... tror inte... jag vet inte".

Jag ska skärpa mig med detta. Det börjar bli viktigt.

I övrigt kan jag också tillägga att jag är en flirtig person.
Hahaha, ja, jag vet att ni som känt mig ett tag drar på smilbanden och tänker "nu igen Sabina?" - och ja, nu igen, nej, jag vet inte varför, och nej, jag märker det inte förrän det redan har gått för långt och någon blir sårad.
För det kan verka smickrande, men jag ä r bara sån. Mot alla.
Gillar jag någon irriterar jag mig oftast omåttligt på denne, men ,som sagt, är jag snäll och go sitter du i vänskapsfacket är jag rädd.
Så var det sagt.

Jag ska lära mig det där med nej i alla dess former. Tills dess får ni helt enkelt lära er att en tveksam Sabina är en motvillig.

För ett par dagar sen dök det upp en gammal bekant här hemma. Det tog ett tag innan jag kände igen henne, men nu är hon definitivt hemma.
Hej jag!
Det tycks mig obegripligt att jag höll ut så länge som jag gjorde i ett förhållande där jag fick så minimalt tillbaks. Inget ont om Daniel, i början gav han så oändligt mycket som jag inte visste att jag behövde. Det tråkiga är att efter Louise så blev allt en rävsax för oss båda. Eftersom han var lika viktig som luft i lungorna för mig så har det varit otroligt svårt att bryta, men nu när det är gjort så känner jag mig mer fullständig än någonsin.
Det har varit en värdefull resa.

Mer och mer har jag ångrat att jag tog tillbaks honom. Jag var så arg. Jag var så fruktansvärt a r g. Med all rätt.
Men jag tror inte jag ventilerade den ilskan mer än två gånger. Hur bra blir man av det?
Mot slutet flippade jag istället tvärt.
Och jag är fortfarande arg. Och det är skönt för jag är det på rätt sätt nu. Och jag kan erkänna hur arg jag är utan att få dåligt samvete och tycka att jag är en oförsonlig och dålig människa.
Jag förlät honom på riktigt. Och det menar jag så länge jag lever.
Men jag måste ändå få vara besviken.
Och det är väl en bra sak att veta?
Värdefulla läxor är alltid dyrköpta. Jag älskade Daniel mer än mitt eget liv och jag vet att han älskade mig också. Jag ångrar inte en sekund.

Men det där med korta förhållanden är inte min grej. Jag är en föralltid-flicka. Och i egenskap av sådan reserverar jag mig rätten till mitt glasberg. Det har ingenting med att vara ouppnåelig att göra - e n snubbe klarar det ju i slutet, eller hur?
Jag vill bara vara ifred.

Ni vet inte hur mycket konstiga saker jag har gjort mot Daniel. Men jag skäms inte det minsta. Dessutom har jag bett om ursäkt så många gånger att det börjat smaka falskt om det.
Vill han höra av sig i framtiden så är det upp till honom. Eller upp till mig för den delen.

Men nu är allt bra. Jag är mig själv igen. Det där konstiga, svartsjuka, depressiva aset jag blev efter Louise? Borta.

Det är vår, mina damer och herrar!