"Un kilometre a pied, ca use ca use..."

Ibland är det som om min blotta existens retar upp folk till bristningsgränsen. Det räcker att jag står där och andas.
Ju mer disträ och inåtvänd jag blir desto mer irriterar jag. När jag väl inser att det pyr finns det inget att göra för att stoppa det heller. Sluta vara.
Nej nej, men en illa dold anklagelse gällande hur jag (i egenskap av kvinnlig lärare) skulle vara en bidragande faktor till att 70% av självmord bland tonåringar begås av unga pojkar, samtidigt som man tappert försöker ta sig ur tanken att bli en av de övriga 30%... det är är så det känns när ironi biter en i röven.

Ja, jag tänker inte säga något annat. Jag tänker på det. Mycket. Så enkelt är det. Och det är varken överspel eller dramatik, jag är genomless bara. Jag har väldigt svårt att se mig själv ens ett par månader fram. Det finns ingenstans jag vill vara. Inget jag vill göra.
Och nej nej nej nej nej, det är med största möjliga lugn. V a r d a g gör mig hispig - de stora besluten känner jag mig alltid alldeles trygg i.

Självklart anklagar jag med jämna mellanrum gud, arv och miljö (och lägg undan den där förbannade skenheligheten för så gör du med!) men sanningen är att jag har varit alldeles förskräckligt dyster hela mitt liv.

Det blir fel nu igen. Detta är inget självmordsbrev. Jag vet inte vad detta är.
Men det kommer från mig, inte någon eller något utifrån. Kanske inser du liksom jag att den fria viljan är vad människan gör den till, oavsett vad omgivningen har att tillägga?
Detta är jag som berättar för mig själv att det är ok.

I går såg jag Edith Piaf-filmen med min mamma, den var inte speciellt bra. Påsken i stort var inte heller speciellt bra. Den var inte usel, den hade sina ljuspunkter.

I min väska ligger ett brev till lanstinget i V-mo, en prenumerationsanmälan av en hundtidning som Emilia ska få i födelsedagspresent samt en film som ska skickas tillbaks till nån klubb som jag inte är med i.
Vid halv 6 åkte vi från Ugglarp. Sen lämnade jag mamma vid jobbet och fortsatte till Östra kyrkogården. Såg till både pappa, farfar, farmor och Olle i skumrasket. Tankade bilen en extra gång så Emilia skulle bli glad. Körde ordentligt, höll hastighetsbegränsningarna utan att leka, tutade på fyra råddjur och en räv. Fixade nya batterier till Mp3:n. Men jag glömde kuverten. För vad som måste vara 14:e dagen i ordningen glömde jag kuverten.

Annars känner jag mig glasklar. Allt svammel, alla borttappade röda trådar, det är lugnt. Prydliga nystan.

Jag vill inte prata. Bevisligen vill inte du heller.

I helgen har jag, med stor tveksamhet, ätit fyra versioner av lamm. Samtliga var fenomenala. Återigen förbryllar minnena från Irland. Tänk så mycket äckliga djur det finns i det landet.

Ska även se om min pojke fått ett datum till Sverigeresan än. Lägga på breven och få ett datum. Försöka hitta ett uns av vilja att hitta den där boken också. Kanske även få den läst. Den är säkert utlånad. Jag är definitivt pank. Underbar ekvation. Men frimärken har jag till. Och så ska jag få ett datum. Glöm nu inte det, kära du.

Klockan är 02.26. Jag undrar lite om klockan på bloggen fortfarande går fel. Den driver mig till vansinne. Jag var hemma här vid 00.07 förresten. Jag blir aldrig trött. Igår kom jag ihåg en rätt obetydlig och småtrist dröm. Det var den första på väldigt länge.

Bonne nuit!