Hej syster

Vi grälade som barn. Ordentligt. Och var jag inte stor nog att bryta så var det antingen mina favoritsaker eller min näsa som fick betala priset.

När vi blev äldre var det ungefär detsamma med skillnaden att min frustration över att alltid vara den som fick bryta blev större. Jag drev saker längre och fick således mer stryk eller fler trasiga grejer. Ännu en skillnad var att sakerna var dyrare. Skivor, kläder och till och med en CD-spelare gick åt helvete.

Jag tror vi räknas som vuxna nu. Men hon är fortfarande lillasyster och därmed lite helig så där. På samma sätt som kyrkor är även för icke-troende.
Det är jag som ska bryta.

Och nu gjorde jag inte det. Så hon mötte mitt gnäll över att återigen komma hem till en ostädad lägenhet med ständigt skitiga fönster och en stank av sopor, till en helt ny nivå.

Det blir en annan sak när man är vuxen. Detta är inte min Madonna-skiva i fyra delar, det är inte en rödrutig logg-skjorta sönderklippt och inhängd i garderoben, det är inte ens att hitta min lilla älskade CD-spelare med isoleringstejp surrad runt locket.

Man kan inte applicera barndomens regler på vuxna människor. Det finns inte längre något som knyter oss samman med oupplösliga band så det kan vara idé att skaffa sig den där respekten man aldrig kände för syskonet som bröt.

Om det sen är med tvättade fönster eller en ren och skär ursäkt är upp till dig.