Gläds med mig

Kort rapport nu då.

Sommarjobbet går bra. Många hade dukat under i julas när vinterkräksjukan härjade som värst men min lilla argtant är av ett annat virke - oavsett vad hon själv har att säga om saken.

I övrigt är det både lättare och svårare än jag trodde att vara i Rydaholm.
Jag tycker det är jobbigt att det skvallras. Eller att det blir tyst snarare. Att det finns ämnen man undviker, som för att bespara mig.

Hallååååå! Det gick säkert en månad innan jag stod på benen, det stämmer, och arg var jag jättelänge. Speciellt för att jag inte fick hämnas och berätta för världen vilken betydelselös och LITEN fjant han var. Men sen har allt varit som en dans på rosor. Och inte på taggarna heller.
Jag träffade världens mest fantastiske grabb och det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare!
Stundtals blir jag fortfarande misstänksam och undrar om han önskar att jag vore smalare, snyggare eller yngre, så som den där pyttelilla fjanten lärde mig att undra. De stunderna dyker mest upp i samband med PMS, och även om de är allvarligare än att grina över nån amerikansk såpa och käka ostbågar så väljer jag att avskriva som hormonell idioti.
Alla andra stunder älskar jag mig själv nåt kopiöst. Nästan lika mycket som jag älskar honom faktiskt. Ibland kanske till och med mer. ;)

Nu ska jag inte sitta här och slösa på tiden. Jag vill träffa Anna och prata mer om våra fantastiska pojkvänner istället!

"Det måste vara meningen att vi ska ha det så här för alltid"
Ja, det är det faktiskt!