The king has left the building

För ett par veckor sen avled min älskade musiklärare, Åke Törnroth, i levercancer. Min mamma berättade att han var sjuk och sen gick det inte lång tid innan jag fick ett sms som sa att han gått bort.

Det låter lite okänsligt, visst gör det?

Men jag ringde upp min mamma två sekunder efter att jag fått det sms:et. Och jag kunde inte säga med en gång vem det var för jag kippade efter andan. "Är det... verkligen sant?"

Människor betyder så otroligt mycket. Tänk bara, här sitter jag, flera år har gått sen jag träffade Åke, flera veckor har gått sedan hans bortgång och jag gråter än. Så gott som varje dag gråter jag och hytter med näven mot mannen däruppe som Åke var så förtjust i. Tänkte han på Åkes barn och barnbarn? Eller på Eva? Hon har älskat Åke hela sitt liv, hur är det med henne nu?

Ofta känns saker och ting utbytbara tycker jag. Släng och skaffa nytt. Mister du en står dig tusen åter. Människor saknar egenvärde. Har du varit med i en dokusåpa har du förbrukat dina mänskliga rättigheter och Moodyson kommer göra en film om ditt misslyckade liv. Cosmo säger; Gör slut med din pojkvän, du förtjänar nåt bättre. Cosmo säger; Gör slut med dina vänner, de är energivampyrer. Plast plast plast. Vadå, kan inte alla tvapparater hängas på väggen? Det är så längesen jag hörde något värt att lyssna på.

Därför är det lite skönt att det gör så fruktansvärt ont. Åke var oerhört bra, jag är glad att hans bortgång inte kunnat passera obemärkt. Om du lyssnar nånstans i din himmel Åke så t a c k! Du har betytt mycket för oss alla... ja, för oss a l l a. Jag vågar faktiskt prata för alla dina elever.

Tack! Måtte du vara på den bästa av platser! Vi ses!