Men jag gör det inte

Vareviga gång jag grubblat ner mig i depp så inbillar jag mig att det enda som behövs är en hund. En hund som är bara min.

Självklart har jag aldrig införskaffat någon på de premisserna och kommer heller aldrig att göra det. Men mellan svackorna där en hund är det enda jag drömmer om har det inte heller blivit någon hund.
Lite för att man inte hinner hem på lunchen (och jag v ä g r a r bli en sån som lämnar sin hund hela dagen), lite för att min mamma säger att jag förstör mitt liv, lite för att vi inte har någon i Västerås som skulle vara villiga att passa om man ska bort nån gång (man måste ha m i n s t en som kan passa om det krisar) men allra, allra mest för att det är så jobbigt när de dör.
När man skaffar djur är det ändå nödvändigt att veta om sig själv att man skulle kunna ta bort dem när de inte mår väl längre. Och jag vet inte det.

Jo det vet jag. Men jag skulle stryka med själv på kuppen. Och d e t vet jag inte om jag vill.

Just nu är det ingen svacka. Ändå längtar jag så förgrymmat. Men sen vet jag faktiskt inte med säkerhet om det är för att jag är lite ensam här i Västerås. För jag känner mig inte så ensam men jag ä r ju faktiskt lite ensam. Då kan jag ju inte heller skaffa nån hund. Tänk om man bara skulle skaffa en hund för att man tycker synd om sig. Det vore förfärligt.

Och förresten vill inte Peter ha någon hund. Jag tror han skulle bli helt knäckt av en jycke.

Och förresten är de fula och äckliga i alla fall.


Ja, ni ser ju själva! Så jävla fula och äckliga.