Och?

Häromdagen gick jag och tänkte (igen) på vilken jävla tur jag haft. Här bor jag med en man som vet e x a k t när jag behöver en kram, en kopp kaffe eller en bukett blommor. En man som köper rättvisemärkta snittblommor - inte för att han nödvändigtvis är så övertygad själv men för att han vet att det är viktigt för mig.
Tänk om jag hade flyttat ner till Småland igen! Jag har inte riktigt kommit så långt att jag kan avfärda det exet gjorde som ingenting. Jag vill inte kalla honom ex. Vad vi hade var inget förhållande. Det var ett äckligt litet spel.
Ja, jag vill fortfarande klippa hans lilla snopp i småbitar och mata hans fiskar med dem, eller tänker att jag att jag åtminstone borde kissat på hans tandborste när jag hade chansen.
Och jag blir fortfarande så in i helvetes förbannad att ingen slår den jäveln på käften när han gör samma sak om och om och om och om igen mot godtrogna, snälla tjejer som inte gjort en fluga förnär.
Och de där gångerna när han kommer på tal (även om de är få numera) så är jag fortfarande lite fööör stolt över det "vi" och "oss" som jag är hälften av nu, på fel sätt liksom.
Andra gånger skäms jag över att ha lagt någon som helst känsla på en människa som jag kände var fel med en gång. Men so what? Nej, jag var kanske inte det minsta intresserad i början. Men sen b l e v jag ju det. Smittades av allt det där bitterljuva och vandrade runt i en värld av förnekelse som en annan liten bimbo. Det var dumt men, tja, so what?

Och ibland drömmer jag att jag kommer hem och hittar en annan tjej här i vår lägenhet och att Peter ber mig packa mina väskor för han kan inte tänka sig att vara utan den där tjejen en sekund till. Men det händer inte ofta längre. Det blir bättre och bättre.

När han går ut är jag inte ett dugg orolig att han skulle flirta med nån annan. Jag var det i början. Men nej, vill han hänga med sina polare så hänger han med sina polare. Precis som jag gör med mina.
Jag har ingen anledning att tro att han skulle slå ihjäl mig för att jag avbryter vid fel tillfälle (inte ens om han blir helt vansinnig på mig för att jag ständigt avbryter vid fel tillfälle...) ;) När han dricker måste jag inte ha en plan B ifall han skulle bli skogstokig och börja slåss. Och när det står proteinpulver eller huvudvärkstabletter i våra skåp så är det proteinpulver och huvudvärkstabletter.

Detta är en så liten del av det jag känner för Peter men det är i den här delen jag har haft ont. Jag är en långsint person. Jag kommer aldrig förlåta så länge jag lever. Men i takt med att tilliten blir hel så slutar det finnas till. När jag gick i högstadiet nån gång så blev det (i alla fall på vår högstadieskola mitt ute i ödemarken) världens grej att man skulle ha några fula jävla plastnappar runt halsen. Jag tyckte det var askorkat med en gång men lik fan skaffade jag en hop till sist och var helt förtjust i den. Skitpinsamt i efterhand men varför försköna att man gjort dumma grejer? Hahaha, jäääävlar vad det tar emot att erkänna dock.

Daniel, du är en liten plastnapp och jag lägger dig i lådan med de andra napparna nu. Jag ska gotta mig åt att framtida yngel är ett jäkla geni med supersnyggt hår, har tummar som han kan böja ner mot handlederna, heter Elmo och är en jävel på gitarr, åt att vi har stans finaste lya och ett friskt och sunt förhållande med störtsköna diskussioner och massor med sex. Och INGET na na na na na-na! :)