Sommarbukett

Jag skulle nånstans. Visste inte riktigt vart men det var viktigt att ta med sig blommor. Jag tog en blåklocka i mormors trädgård. Det kändes genuint även för någon som inte vet något om destinationen.

Det var en kista och sörjande människor. Jag insåg rätt snabbt att jag skulle få beröm för min blåklocka. Min blåklocka till någon som vars begravning jag glömt. Jag försökte kasta ner min halvt söndersvettade blomma när de andra kastade ner sina blommor så den inte skulle synas. Någon ser alltid.

Jag skämdes. Jag skäms alltid på begravningar. Antingen för oberördheten eller för att jag vet för mycket.

Läste om en blåklocka annars hade jag väl glömt som vanligt. Det är mycket begravningar nu. Och då.

Nu när alla börjat skaffa barn åt höger och vänster har jag försökt att bli likadan. Men jag är inte det. Jag vill inte ha barn som är som jag. Jag vill inte se mig själv i någon annan. Jag är någon helt annanstans och det har jag varit hela mitt liv. Detta är det närmaste jag varit det som är ert. Jag tycker om det.