Här får du en tvål, lille vän

Idag har jag varit på Willys och handlat studentsaker till min lille pöjk. Han är ett sånt där motsträvigt barn som bara växer och växer fast jag upprepade gånger befallt honom att sluta upp med det. När vår storasyster födde Adam (och senare hans lillasyster Amanda) fick jag och min lillasyster greja med honom precis hur mycket vi ville (under förutsättning att vi inte behandlade honom som vi behandlade våra kaninungar, Rosy och Jocke Tomteluva - vila i frid) och därför har vi ett alldeles speciellt band. Den rare lille skiten kastade en gång kottar på mig tills jag went bananas all over his sorry little ass och hivade upp den lille jäveln i en myrstack. Men en annan gång fick han en kaninunge i julklapp (Fladdermus Boddie) och då var jag rätt så poppis. Hursomhaver, Adam och Amanda är som småsyskon fast på ett bra sätt.
Imorgon får han därför 1000 kronor i tior fasttejpade på små flaggor (jag orkade inte pilla med enkronor) och olika grejer en student kan behöva. Som glödlampor, krossade tomater, öronpinnar, star wars-plåster, toapapper etc. För varje grej ska jag hålla ett litet tal. Kanske ska jag sluta mina tal med ett "BLESS you ALL!" som Lina Lamont (den elaka i Singing in the rain).

När jag stod där för mig själv på Willys tyckte jag att jag var en bra rolig moster. Världens bästa till och med. Och så började jag tänka på andra roliga grejer som jag gjort. Varför händer det alltid när man står helt ensam och inte kan förklara sitt skrattanfall? För att citera mig själv; "AAAAAAAH; T Y P I S K T !"
Jag stod där och skrattade mol allen och försökte febrilt bete mig som folk. Alltså började jag gråta istället. För nånstans kommer det alltid ut. När jag väl kom fram till kassan var jag tomatröd i fejset, tårig i ögonen och kunde inte prata.

Imorgon ska bli roligt. Kanske till och med bättre än året jag och min lillasyster köpte alla våra julklappar på ÖB. Man vet ju aldrig.