Ikväll lär bli den blötaste föreställningen av dem alla. Men men, vad gör man inte för konsten? Och man övar inte ett år för att sen låta lite regn och feber hindra en att vara med och leka.

Det bör erkännas att jag hade lite svårt för folkmusik när vi började men det börjar ge med sig. Det tar inte alls emot att hurra med när dansarna - de fina fina dansarna - skuttar runt till den där galna nyckelharpan. Jag blir inte ens arg när Willemarkskan börjar kula. Och det är ju lite imponerande med tanke på den vrede som vanligen uppfyller mig när saker och ting låter för mycket!

Meeen, fortfarande tycker jag hennes tal på premiärfesten sög å det GRÖVSTA. Och nu citerar jag:

"Först och främst vill jag tacka Väsen... och mig själv."

Inte Kella som slitit häcken av sig och våra häckar av oss. Inte dansarna som är lindade för olika skador allt som oftast. Inte vi som målat och burit bänkar, övat till förbannelse och suttit genomblöta i regnet under varenda föreställning. Blöta in på bara skinnet.

Röv, skulle jag vilja säga.





(Bilden är självklart... lånad. Av Vlt.)