För dagen

Igår testade jag en ny öronpropp. Det ni!

För att jag inte ska gröpa ur min hjärna när jag sover. En liten slemmig klump av silikon som man fick platta till över örat. På förpackningen stod det att den inte var farlig att svälja men att det var ruskigt dåligt att peta in den i örat. Det lät lite konstigt tyckte jag. Men den verkar fungera. Tror jag.

När jag vaknade topsade jag örat tills det blödde. Så det inte ska känna att jag glömt bort det alldeles menar jag.

I november förra året dog Daphnes andra hälft, Basil. Peter fick för första gången uppleva hur ont det gör. Och Daphne slutade äta, slutade leka, började skrika och flyga hektiskt, runt runt, dagarna i ända.
Så en dag slutade hon. Ville inte komma ut ur buren mer. HON vars enda mål i livet varit att ta sig ut - till varje pris - tittade håglöst på de öppna dörrarna och vände sig bort. Bekymrade sig knappt med att ens pilla sina frön, än mindra äta dem.
Då sa vi upp oss från alla listor om handtama undulatbebisar och åkte akut till närmsta djuraffär. Stod i timtal och kollade för att få det klurigaste och vildaste av de små barnen innan vi valde en liten blå galenpanna som vrålade i sin låda från djuraffären och hem.
Daphne tyckte INTE om Sixten. Daphne bet Sixten i foten så vi fick åka till veterinären med henne (jepp, vi kommer till det). Sixten blev satt i karantän för att få vila upp sig från surkärringen. Sen fick de bo ihop. Det gick rätt uselt rätt länge tills de plötsligt blev bästa vänner. Eller kära eller hur det nu är.
Mina fina små flator. För Sixten är en flicka. Inte för att det spelar någon roll. Daphne har lagt sitt döende på hyllan och här är helt galet dagarna i ända. De är ÖVERALLT. Gnager på ALLT. Skriker, slänger jordgubbar och bajsar på saker (gärna viktiga saker eller den vita tapeten).
Det är fint. När de är lyckliga blir jag en bättre människa.

Nååågot bättre. På mitt jobb är jag inte en bra människa. Jag är fortfarande världens bästa med barnen men jag är inte bra alls med chefen. Eller de kollegor som fortfarande fjäskar för henne. Och jag avskyr stället mer än något annat på jorden.

Men å andra sidan har jag en vecka kvar. Det finns de som har det värre.
Om en vecka börjar jag på mitt drömjobb. Ett jobb jag blev rekryterad till utan att ha sökt. Jag får kompetenta kollegor som faktiskt gillar både varandra och sitt arbete, en chef som har koll och bryr sig, ett ställe med fungerande ekonomi och en underbar barngrupp (även om jag har haft helt ljuvliga barngrupper tidigare också).
Om en vecka har min gamla chef fortfarande problem hon inte förstår med olycklig och sönderstressad personal. Folk undviker fortfarande att gå in i personalrummet när hon är där. Hon kommer fortfarande inte våga slå på telefonen pga alla föräldrar som ringer och klagar. Och personalen kommer fortfarande förtvivlat stå och vänta vid hennes dörr utan att veta att hon sjukskrivit sig igen.

Nu ska jag städa. Vi har en hel myrstack i en av våra blomkrukor och den ska jag utplåna nu.

Nästa vecka börjar stambytet och sen tänker jag... bambadambadam... lägga upp bilder på vår sjukt fina lägenhet!