Önskelåten

Vi får själva välja varsin låt inför nästa projekt och jag är lite rådvill.

Det är något med det där att hänga ut sin musiksmak till allmänt beskådande som jag har problem med.
Då och då kan jag tipsa om en bok, möjligen. Men då vill jag egentligen inte att nån annan ska läsa den. Inte egentligen.
Är jag helt säker på att ingen lyssnar (eller att den som lyssnar inte tar mig på allvar) kan jag till och med dra till med en låtjävel. Antingen är jag då fullständigt oseriös eller fullständigt trygg i förvissningen om att jag tas för oseriös.

Men det är klart att man har en handfull som ligger undanstoppade i en ask i ett av hjärtats gömda rum. I ett av de där rummen där man inte släpper in vem som helst.
Jag skulle aldrig välja nån av dem.

Eller, nej, det är inte hela sanningen. Sanningen är snarare att jag tycker det mesta går att lyssna på (utom techno) men att jag har svårt att hitta saker som jag ä l s k a r.

Å andra sidan ska detta sjungas av andra människor och då kan man inte ta vilken skit som helst heller.

Så jag kompromissar. Jag tar en låt jag inte älskar som den är utan för vad den innebär för mig. Tears in heaven.
Och jag är ingen sucker för ballader men vi sjöng den som barn, när en klok man lärde oss hur det är att inte bara sjunga utan smälta in i det man sjunger. För mig blir den ett tack till en man jag saknar.
Tack Åke!