Vardagssvin

Jag har aldrig fattat varför bönder inte spolar av korna i ändan. Jag menar hur mycket jobb kan det vara? Ta en slang som räcker ladan runt och slå på vattnet. Mer än så är det egentligen inte. Och istället för att behöva mata djuren med antibiotika så håller de sig friska alldeles av sig själva.

- Du vet inte hur mycket bönder har att göra, Sabina.
- Jo, det gör jag faktiskt. Och att spola av korna i ändan borde inte vara en omöjlighet. Hur bråttom du än har så hinner du väl torka dig själv i ändan efter toabesöket? Hoppas jag.

Men det är nåt skumt med djurhållning över lag. Inte är det djurvänner som har gård inte. Faktiskt slår det mig att ganska ofta verkar vara det motsatta. Kanske blir det så att man hatar sina djur när man inte har några kollegor att hata?

Det gör mig olycklig. Jag gillar kött och jag vill fortsätta äta kött men det går inte att bortse från hur de har det.

Grisar och höns har det värst. De ser aldrig dagens ljus. Och mer viktigt än så - vi ser aldrig dem. Såg vi dem, om så bara över sommarmånaderna, skulle det inte vara lika lätt att dölja hur de mår.
Den bäste läraren jag haft, Staffan Möller, hävdade en gång att hela det tyska folket visste om vad som hände i koncentrationslägren. Jag blev ganska arg den gången. För jag är av den åsikten att allt går att förneka tills det stirrar en rakt i ansiktet och att man måste vara både modig och FULL AV ORK för att ta sig in under ytan och göra något åt saker och ting. Och jag tror detsamma gäller grisarna.
Grisarna dyker upp som trevliga kotletter på tallriken och försvinner ner i soporna som ett överblivet litet ben eller en fettremsa. Äggen dyker upp i modell lagre, kanske med dubbel gula för att det är söndag, och försvinner ut som skal. De fanns inte innan din måltid och existerar inte förrän ett nytt paket valsar in i kylen.

Vad vet du om att en höna infekteras i äggstockarna för att producera en extra gula? Eller om grisen hade käkat upp sin kompis öron? Och varför i himelens namn skulle du vilja veta det?

I Bonde söker fru grät en av deltagarna för att tjurarna skulle slaktas. Men hon sansade sig sen och sa nåt om att de i alla fall skulle slippa stå i ladugården och knuffas. Det tyckte jag var konstigt för det var friska och fina djur i välmockade boxar och även om allt nog var lite extra fixat för tv-kamerornas skull så har jag svårt att tänka mig att det skulle vara så värst mycket sämre en vanlig dag. Men hon och jag läser nog inte samma nyheter.

Och så var hon vegetarian och det är ju inte jag.

Ja, det är här jag suckar djupt och tar ansvar för mitt handlande. Mitt och ingen annans.
Ska jag kunna se min middag i ögonen så måste jag veta att den inte har ätit sin kompis för att en lat bondjävel inte orkat ge den mat.

Jag vet inte just nu hur jag ska gå till väga för i likhet med många andra beslut i mitt liv så var det här inget övertänkt men på något vis ska jag fortsättningsvis bara äta glada grisar.



Den här gossen ligger till exempel lite risigt till i min bok från och med nu.