Kissnödig

En gång när jag fortfarande bodde hemma kollade vi på ett program om kvinnor som fastnat i olika sekter. Vid slutet av det programmet sa min syster och min ömma moder med en mun att det kunde varit jag.

Det var en olustig och oprovocerad parallell de drog utan att jag bett dem.
Jag har svårt att avfärda det som skitsnack. Det sunda förnuft jag besitter har jag från just min mor och min syster har väl ungefär en lika stor del av det arvet som jag har själv. Samtidigt har jag en förfärligt stor del av min pappas naiva inställning till mänskligheten att dras med.

Jag smickrar mig med inbillningen att jag är intelligent. Att jag är en jävel på att bedöma folk.
Men jag dejtade en sån karl som man inte ska dejta i nästan ett år. Och trots både våldstendenser och otrohet stannade jag.

Jag tycker inte om att tänka på det men ibland undrar jag varför jag gjorde det.

Jag gillade inte mig själv mer än så. Eller så är jag dum. Potejto/potato.

Men om jag var dum då så är jag i alla fall smartare nu. JÄVLIGT smart faktiskt.