Kul som fan

Idag känns allt lite 2004-nånting. Det gjorde det redan när jag vaknade. Då tjänar det ingenting att kämpa emot. Man får ha en sån dag helt enkelt.

Folk skriver inte som Pär Lagerkvist längre. Alla de stora är döda och John Steinbeck ser mycket hårdare ut än jag hade trott. Det är synd. Alla är så gubbiga.

När jag gick i fyran fick jag den bästa komplimangen. Vår fröken frågade vem som ville läsa högt och Ted räckte upp handen och sa:
- Jag vill att Sabina ska läsa. Hon gör något med rösten och det är jätteskönt att lyssna på.
Nåt i den stilen.

Det är kanske för att jag har feber men det är längesen jag kände för att skriva något annat än skit.

Vi ska köpa en Prius men jag vet inte hur mycket vi det är i det. Jag vet att det var jag som bestämde att det skulle bli en Prius men jag tvivlar ändå på hur mycket vi det är i det. Jag vet inte varför det är så viktigt för mig och varför jag inte kan sluta bråka. Någonstans kan man inte ta tillbaka när man väl gett sig fan på att räknas.

Och inte vet jag vad det är som räknas eller hur man ska bära sig åt. Jag vet inte ens om jag gett mig fan på en enda grej i hela mitt liv. Vi får väl se.

Och skit slutar inte vara skit för att man vet om dess existens.

Jag önskar att jag fick fira jul med mina systrar.