Ett ögonblick

En gång när jag var liten rymde jag till bäcken.

Mormor och morfar brukade säga att det var en pojke som drunknat där men jag misstänkte redan då att de bände sanningen för att hålla mig därifrån.

Jag fick lov att gå dit med grannflickorna för de var äldre och ansågs därmed ha mer förstånd. När de skulle gå hem följde jag snällt med och låtsades gå hem och sen gick jag hela vägen tillbaks till bäcken själv.

Jag tog av mig skorna och gick runt där i vattnet och plockade små gröna stenar och allt kändes nytt och fullkomligt tryggt på samma gång. Ni vet den där känslan man drabbas av ibland när man längtar bort så våldsamt och blir alldeles rastlös men vet inte vart man vill ta vägen? Jag hade haft den hela dagen men där i eftermiddagssolen med våta fötter och egenhändigt skapad frihet upplevde jag total lycka.

Så kom pappa stormande och slet upp mig. Jag blev så rädd. Grät och grät och pappa grät och gormade och var allmänt vansinnig. Jag antar att jag sa förlåt. Vore väldigt olikt mig som barn att inte skämmas som en hund över att ha råkat rymma till vattnet.

Men jag menade det inte. Där vid bäcken var jag i min egen vård för första gången. Jag hade min egen makt och hur små de än var så fattade jag egna beslut. Jag gick till bäcken för att jag ville och jag stannade fast jag visste att jag skulle få skit.
Det var ett underbart ögonblick och när jag ligger på min dödsbädd, skrynklig och dan, så kommer det fortfarande få mig att le.