Mitt favoritminne

Det var sommaren efter april och jag hade, i egenskap av studerande, ledigt vecka 33. Den enda soliga veckan den sommaren och den enda veckan i mitt liv som jag varit ensam på ön.

Tanken var att jag skulle gråta. Men gång efter annan kom jag på mig själv med att skratta. Jag halkade på hala stenar och ramlade ner i vattnet. Sen skrattade jag högt med mig själv, så jag nästan kiknade. Folk ringde och förväntade sig gråt och regn men inget kunde jag säga för att glädja dem. Idel sol var det hos mig.

Jag kände mig som ett riktig naturbarn. Badade, sprang, simmade runt ön och rakt ut i vattnet, hoppade som en liten unge och sjöng det högsta jag kunde.
Ibland tog jag inte på mig kläder på hela dagen, för varför skulle jag göra det?
En dag tog jag båten och rodde över sjön och när jag kommit till andra sidan släppte jag årorna och drev, la mig på botten och släppte allt. Lite grät jag och lite skrattade jag men mest njöt jag bara av hur tyst allt var och hur det var bara mitt.
En örn flög över mig. Jag hade stannat under en tall med vad som förmodligen var hennes bo och hon var inte glad så jag tyckte att jag drivit långt nog.

Det var en otroligt lycklig vecka, jag ska spara den i mitt hjärta tills jag blir gammal och grå. Kanske kan man inte läka genom gråt? Kanske behöver man egentligen andas och få träffa sitt jag?





Kanske ska den bli min sista tanke.