Något jag ångrar

Främst alla fula saker jag gjort mot min egen person. Men inte mycket underhållningsvärde i det va?

Ok, så då kör vi på nåt annat.

Vi träffades på mina bästa vänners gemensamma 25års-fest. Jag vet inte vad jag gjorde exakt, satt mest och var charmigt spydig och drack en herrans massa öl. Något otäckt litet minne hävdar att jag även var uppe och sjöng karaoke men jag väljer att inte lyssna på det. Dessutom blev jag tvingad. Hursom, nåt gjorde jag för när jag vaknade morgonen efter så låg han och stirrade alldeles förälskat.
Sen skickade han den fånigaste poesi man kan tänka sig i två veckor innan jag gav upp och åkte ner och träffade honom igen. För att förklara att det inte skulle bli vi.

Vi gick ut. Han betedde sig märkligt. Blev osams med någon och stormade ut. Lämnade mig ensam och försvann länge. När jag väl hittade honom grät han och sa att han var rädd att jag skulle lämna honom.

Nej, jag vet inte heller hur blåst jag var. Då letade jag efter ett fint sätt att säga att jag inte ville men jag undrade om han skulle skjuta sig i skallen då. Ett par veckor senare tog han fram geväret och visade mig, berättade hur han brukade sitta med pipan i munnen. Jag borde varit mer rädd att han skulle skjuta mig.

Jag lärde mig sen att den där första gången han stack var för att jag inte skulle få se hulken förvandlas. Längre fram brydde han sig inte om jag såg eller inte. Längre fram hade jag slutat fundera på hur jag skulle ta mig därifrån och funderade bara på hur jag skulle klamra mig kvar. Rädda honom.
Han slog mig aldrig, han kom bara alldeles för nära.

När jag var hos honom ringde det någon och la på hela tiden. Han kryssade ner sin mail så fort jag kom in och den gång han glömt mailen på hittade jag en massa saker jag inte ville hitta.

Till sist ringde min kompis och sa att jag nog behövde prata med min pojkvän. "Han går runt och säger till folk att ni inte är ihop" Hade jag lyssnat hade jag kanske hört allt hon inte ville säga men det enda jag tänkte var att jag pinkat på en sticka, skulle ha en gigantisk tenta dagen därpå och att jag inte visste vad jag skulle ta mig till med stickan.
Det var på stickans 5 vilominuter jag ringde upp stickans ursprung och fick veta att han släpat hem en 19-årig tjej till vår säng. När vi la på konstaterade jag att stickan bara var en vanlig sticka och att det var det enda som kändes bra.

Nu vet jag hur man är när man är tom på riktigt och allt annat än rädd. Jag hade varit en ypperlig legosoldat. Om jag hade brytt mig det allra minsta.

Jag förlät. Eller, det bara blev så. Det hände ju inget i mig så jag antog att jag inte var arg. Dagen efter grät jag en massa, sen gjorde jag min tenta, åkte hem och accepterade.

Ett halvår senare gjorde vi slut och jag kunde ÄNTLIGEN bli arg. Vilken gåva.




Så, ångrar jag?

Nej, inte det minsta. Jag hade en gränslöshet som jag behövde övervinna. Om det betyder att man måste skaffa sig ett äckel på anabola som trampar ner en totalt så får man väl göra det då. Jag har lärt mig mitt eget värde, mina gränser och att inte alla får vara med i min värld.

Men en grej ångrar jag; jag tänkte kissa på hans tandborste innan jag gick. Men sen tänkte jag att jag kanske älskade honom i alla fall?

Det gjorde jag inte och jag borde ha kissat på den.