Janus

- Kolla tavlan... och den tar de 5 000 för.
- Det är inte klokt.
- Hade målat fan så mycket bättre själv och då hade jag dessutom fått en någesånär duglig färgskala.
- Mmm. Visste Daniel om att du kunde måla och så?
- Nej.
- Såg han dig aldrig skissa?
- Nej.
- Inte ens vid telefonen? Det är rätt konstigt det.

Så är det. Han talade vitt och brett om hur väl han kände mig, ändå hade han ingen aning om hur många timmar jag ägnat åt att avbilda mina fantasifoster, hur mycket, vad eller var jag skriver, att jag har absolut gehör (hade iaf) eller att jag älskar inredning.

Jaja, återigen mitt eget fel. Apan känner alla och låter alla inbilla sig att de känner apan.
Det sorgliga är att han tror vi kan vara vänner, "för jag har absolut inget otalt med dig Sabina". Det är en mer allvarlig misstolkning av min person.

Så funkar inte jag. Jag kan ö n s k a att jag gjorde det, för hans skull. Men ärligt talat, vem vill ha en vän som redan gjort sig så illa som pojkvän?
Lögner, svek och förbannad otrohet... Tänker man som jag (bakvänt) att det händer en gång under en livstid av bra stunder tillsammans så är det möjligt att förlåta. Men från en vän?

Karlar är som regel rätt odugliga. Men vänner ställer jag extremt höga krav på.
Det jag från en karl räknar som ett snedsteg, skulle hos en vän avslöja såna brister i karaktären att jag aldrig skulle drömma om något annat än på sin höjd ett artigt bemötande om vi av en slump skulle träffa på varandra.
Men men, tänker jag på de vänner jag har så skulle jag nog kunna förlåta även dem en felriktad kniv. De är bra nog för att jag skulle veta att det var ett misstag.

Vad jag aldrig aldrig någonsin skulle förlåta (och om ni nu läser detta så kan det vara lönt att lägga på minnet) är den gång jag behöver något - bekräftelse, övertygelse, trygghet, en jävla kram, vad det vara må - och han/hon/den/det rycker på axlarna. Det vore helt oacceptabelt.
Daniel har ryckt på axlarna åt mig genom hela vårt förhållande.
D ä r f ö r vet han inte vad jag skriver, målar, lyssnar på för musik eller hur jag skulle vilja inreda mitt hus. Han vet inte att jag ska ta flygcertfikat eller att jag, oavsett karriär kommer bli författare på äldre dar. Han vet inte att jag inte vill ha barn alls men om olyckan skulle vara framme så skulle jag enbart kunna tänka mig att bli pojkmamma t r o t s att det enda namn jag kommit på är Othilia. Han vet ingenting om Lennart och Alice, när de föddes eller varför jag behövde dem. Han vet inte att jag ägnade halva min barndom liggandes på mage i vass studerades strömstarar eller kringflackande i skogen i jakt på kantareller, eller att jag gjorde det för att slippa vara hemma i ångesten som bodde hos oss.

Vi var på Granit idag. Jag tog upp en liten vit kanna. Enkel design, utan att för den skull vara tråkig eller följa strömmen. Jag tänkte att den var snygg. Sen tänkte jag att det var skönt att jag inte måste sätta ner den så snabbt för att slippa höra "jävla bohem" eller en lång suck. Eller gå runt utan att fästa blicken på något, för att minsta lilla man fastnade vid (även om det var för att något var helt gräsligt) tolkades som att man tänkte flytta in och förvandla hans lya till Indiska.

Jag har aldrig haft dåligt självförtroende innan, är det så det känns?
Isåfall är jag glad att jag slipper det mer! Tänk om jag hade blivit ett viljelöst kräk?
Det hade varit ett förfärligt slöseri med en stor tänkare som jag.

Det är en annan sak som är märklig. Jag hade aldrig tänkt tanken att flytta in hos honom, än mindre att flytta till Rydaholm (!!!), innan det blev så påtagligt att han undvek samtalsämnet. Plötsligt var det det enda jag kunde tänka på. Jag ville inte, men det gjorde mig tokig att han inte ens kunde prata om det. Att han inte såg det som det självklara målet.

Faktiskt är det lite karakteristiskt för de här månaderna. Sig själv känner man som en gammal jäkla handske, men det finns en massa mönster som jag travade runt i som inte kom från mig och som gjorde mig fruktansvärt förvirrad och obekväm. Svartsjuka, tjatighet, ägandebehov och osjälvständighet till exempel.
"Jag tål inte brudar som tjatar"
Det var en av de första saker han sa till mig.

Jag tror stenhårt på att man får vad man förväntar sig.

Själv förväntade jag mig ingenting. Ställde inga krav och hade inga önskemål. Åkte 80 mil varannan helg (minst) för att utplåna mig själv.

Men nu, när jag börjar vakna, så blir jag lite arg när han föreslår att vi ska vara vänner. Lite arg och förolämpad. Och jävligt glad att jag tog tag i det här innan det gick för långt.