Du skulle kommit hem

Under dagen kom jag på mig själv med att längta.

Jag försökte förneka det. Förlöjliga och dumförklara. För jag var liten och dum och för obetydlig för att han ens skulle lära sig mitt namn.

Ändå kände jag det. Hur jag längtade.

För där fanns dagar.
När jag la min försummelse åt sidan tillsammans med de misslyckade kopiorna vilkas baksidor jag med min gula överstrykningspenna prytt med prinsessor och ponnyhästar. Jag la det åt sidan och klättrade upp i ditt knä för att bara sitta där med huvudet mot din marinblå velourtröja. Lyssnade på hur din telefonröst ekade i bröstkorgen och hjärtats slag.
Ibland kom du på att jag var där. På samma sätt som man emellanåt tänker på sina armar trots att de inte kräver det.
Du strök mig över håret och skrattmullrade lite. Bergakungen.

Jag saknade ditt knä idag. Något förfärligt.

Det är bra att han är borta. Han hade inte varit bra för mig. Det hade slutat med att jag fått en dotter som hette Denise och bott i en enplans-villa med pool och vita möbler. Alla burkar hade stått i fina rader med etiketterna åt samma håll och mina dagar hade gått ut på att glömma vem jag var. Och han hade aldrig varit hemma. Han hade varit ute på jobb. Och låtsats att han var yngre än han är. Flirtat med flickor han inte var intresserad av för att kanske hitta någon del av sig själv som han kunde trivas med.
Första halvåret gick det åt rätt håll, sen gick det käpprätt åt helvete.
Det är klart att det är bra. Även i mina allra ledsnaste stunder har det varit alldeles självklart.
Min man kommer vara min jämlike på alla plan.

Det är perfektionisten i mig som vrider sig som en liten ål.
Jag tar för hårt på saker och ting. Sånt ingen annan reagerar över.
Lite chockat tittar min omgivning på medan jag kämpar med sedan länge glömda ideal och deras tendens att krackelera i den här världen.
Bosse och Ankis Solöga från hippieparadiset Villa Villekulla, hur blev det så?

Solöga och jakten på den heliga graal...
Även om man inte skriver under på det själv så blir man så fullmatad med sagor i barndomen att det blir lite oemotståndligt. Jag blir. Eller det jag representerar.
Man vill ha det. Även om Cosmopolitan hävdar motsatsen.

Så jag längtar efter dig nu. För även när vi var som hund och katt så var det så självklart för dig att ingenting var konstigt med mina val. J a g var kanske den konstigaste flickan på jorden men mina val var varken magiska eller oklanderliga. De var bara självklara.

Det är väldigt längesen jag hade något självklart.