Tömd

Jag b e g r i p e r inte varför jag tragglar.

Och det här andra sen då? Ena sekunden kry, nästa döende - what's up with that?
Det finns ingen ände på den. Jag har varit sängliggande 1,5 vecka för något som verkar få andra att nysa två gånger och sen fortsätta som vanligt.
Idag trodde jag jag var bra, sen fick jag en smärre feberattack (bara för att det inte är ett ord nu så betyder det inte att det inte kommer bli, jag kanske smittar) och fick luta mig lite mot en hylla på Hemköp. En tant frågade hur det var.
Nässelutslagen känner av läget och dyker upp oavbrutet, med ett par centimeters mellanrum på armar och ben.

Och mage och rumpa, givetvis, och ögon och läppar.
De blir inte lika stora nu som de blev tidigare. Det är bra.

Ångrar. Ångrar inte. Springer. Sover inte. Blinkar. Drömmer mardrömmar. Längtar efter hunden. Tänker på Nyman. Tänker att jag inte kan tänka på en fisk. Ska inte tänka alls. Speciellt inte ditåt. Ska sova. Är mitt blekaste.

Det är meningen att jag ska plugga nu. Min handledare är världens finaste. Mina vänner slår nya rekord i omtänksamhet. Min syster är jordens mest systerliga. Mamma sa till och med att jag kunde åka till Stockholm i helgen. Hon har tid.
Själv är jag... olika. Fråga igen om fem minuter så svarar någon annan. Vi är splittrade nu. Om det är dåligt ska du fråga igen om fem minuter sa jag.

Imorgon ska jag till skolan. Lära mig ta hand om världen. Bättre än packet här hemma i alla fall. Jag kommer gilla det. Dricker jag lite vitaminer blir jag säkert frisk till och med.

Mobilen är tömd och nedpackad. Ligger i en påse, redo att bytas mot krämer och hyvlar. Undrar om jag får min blomma? Eller om den gavs till någon annan?



Klart jag vet varför. Men det är så förbannat nedslående att önska sig rosor när man sitter med sina förbannade jävla citroner. Min skalle kommer gröpa ett hål i väggen. Skyll det på något annat. Jag är en stark och självständig kvinna. Ånger och saknad ligger inte för sådana.