A piece on male bonding

... and the shittyness behind the whole thang.

Ända sedan barnsben blir man itutad att det är nåt visst med mäns vänskap.
Den är lite innerligare, uppriktigare och bättre än den *kvinnor emellan.
(Kvinnlig vänskap är istället lömsk, avundsjuk och full av skvaller.)

Störst, bäst och vackrast va?

Eller så kanske vi bara ställer helt andra krav på våra vänner?
Män kanske har sina vänner enkom för öldrickande, fotbollstittande och innebandyspelande?

Personligen tycker jag det är rätt skönt med vänner som, utan problem, genomskådar ett shysst skådespel, drar en åt sidan och frågar hur det egentligen är. Jag gillar att veta vad de tycker och tänker och vad som är viktigt för dem.
Jag älskar hur vi kan ha tio konversationer på en och samma gång utan att tappa koncentrationen och tycka det är "kackligt", men vet mycket väl att även om vi hade kollat på fotboll eller mekat med bilen så hade det ändå varit mil mellan vår vänskap och den män emellan.
Deras välbefinnande är viktigare än mitt, inte av några flashiga hjältemodiga anledningar utan helt enkelt för att deras problem automatiskt blir mina. Mina problem är jättejobbiga. Alltid.
Så vi fixar det ihop. Genom resonemang, funderingar och lååånga prat om hur allt känns.
Sen skrattar vi faran rakt i ansiktet.

Hela tiden vet vi att vi kan lita på att vår egen rygg är lika kär för grannen som hennes egna är.

Sån vänskap är jag uppvuxen med. Den är vad jag ger och vad jag förväntar mig från alla som någonsin gjort resan från polare till vän.
Därför förundrar det mig när "vänskapseliten" - en grupp av pojkar med just den där speciella manliga vänskapen som jag, arma kvinna, inte kan förstå - gladeligen kastar bandyklubbor och fotbollsspel för lite boy on boy backstabbing.
Eller ännu värre när de måste ingå pakter för att kunna lita på varandra!
Tro mig, jag skulle stirra ganska länge och ganska förundrat om en vän nånsin föreslog att vi skulle svära på att aldrig stöta på varandras karlar. Förmodligen skulle jag följa upp med att ringa de närmast sörjande för att förhöra mig om hennes mentala hälsa. Eller gapskratt.

Visst förekommer det.
Men jag tvivlar på att det förekommer s å ofta för s å lite.

Eftersom större delen av min bekantskapskrets tycks ha hittat hit kan jag även ta tillfället i akt att meddela just dessa pojkar att vill de sätta knivar i ryggen på folk så får de göra det utan min hjälp.

Ja, och så vill jag säga ha... ha ha ha ha-ha. Resten är mest fula ord.




*Skulle gärna nämna vänskapen mellan kvinna och man, men jag vet fortfarande inte om dess existens är vetenskapligt bevisad.