Måndagen den 19:e mars - inget att rapportera

Under dagen smög friden på. Och i släptåg kom lyckokänslan.

Det blir ju alltid så när man varit nere länge - allt bra kommer på en gång.

Och på det där "fjortisforumet", som de självmordsbenägna fjortisarna av upp åt vår grupp för inbördes beundran, där fick jag idag en kommentar som gjorde mig så glad att jag glömde vad jag tänkte säga.
Det händer i och för sig rätt ofta, men inte för så bra anledningar.

Jag är väldigt glad att Anna upprepade adressen dit i tid och otid tills jag kunde logga in på egen hand. Jag är glad att jag stannade fast det mest var hysteriska småbarn som skrev om sina elaka föräldrar. Jag var glad att jag kunde älta pappa högt och tyst på samma gång - tills det gick över. Och jag är ännu gladare att alla var kvar efter stormen. Så jag fick lära känna dem när jag mådde bra också.
Fortfarande släpper jag inte in någon där. Det är mitt andrum. Även från alla jag älskar. Det förminskar inget här ute, det är mer som en förlängning av tankar som ibland känns för små för att ta upp. Eller för den del, för stora.
En dag behöver jag inget kryphål mer, då kan jag till och med bjuda dit mamma!

Och så har jag ju flyttat hit nu. Till bloggen. Som jag gillar mer och mer för varje dag (trots alla förbannade idiotfunktioner). Den är bara min.

Nåja, i magen är en sån där knut som måste gråtas bort och idag går det inte av sig självt. Tack och lov finns det bot;

"Bring me the two most precious things in the city," said God to one of His Angels; and the Angel brought Him the leaden heart and the dead bird.
"You have rightly chosen," said God, "for in my garden of Paradise this little bird shall sing for evermore, and in my city of gold the Happy Prince shall praise me."

I det stycket brister det. Vissa dagar kan jag klara mig igenom hela historien, men där skär sig rösten totalt. (Av samma anledning var den den enda godnattsaga mina au-pairbarn ville höra.)

Jaaaag, hade nog inget att säga nu egentligen... Hej.