Var dag en pessimist

Jag vet att jag är lite utmattad. Att man får ge det lite tid innan benen inser att de får ligga ner på nätterna, att ingen kommer ramla ur sängen, kissa ner sig, eller fyllas till bredden av ångest för att jag sover.
Men jag är lite nedstämd. Vet inte varifrån det kommer.
Eller varför.
Varför kommer det?

I natt sa han åt mig att vakna. Sen sa han att han visste, och när jag frågade vad det var han visste svarade han att det finns saker som inte blir mindre för att man beslutar att det inte betyder något och att jag förlorat perspektivet på saken. Jag begrep att jag hade gjort honom arg på nåt vis men inte riktigt hur. Så jag försökte rätta mig efter honom och ordna upp vad jag inte förstod. Det hjälpte inte. Sen blev jag förvirrad och tvärförbannad och slutade prata. Hörde honom mala om vad som är viktigt och hur lite jag förstår av det han ser så tydligt. Till sist var det inte han längre och jag var jätteliten och mycket säkrare än jag är nu och till sist var jag liten nog att be honom dra åt helvete och låta oss vara ifred.
När jag vaknade låg jag på andra sidan sängen och letade med fingrarna efter kanten på min vita kudde. Fast den är grårandig.

Drömtydning är skit. Riktig skit. Men drömmar är en annan sak. Egentligen är de bara intressanta för en själv så jag borde bara säga som det är; "Hej, jag heter Lotta på Bråkmakargatan och när jag drömmer mardrömmar tar jag med mig alla aviga känslor ut"

Och så känner jag mig som en förbannad drama queen för att jag gjorde en informell anmälan för att bespara vissa inblandade. Det äcklar mig. Hela historien äcklar mig.

Och detta är fel forum, men mitt vanliga ställe funkade inte idag.

Jag vill att Peter kommer hem n u. Och så vill jag sova. Sova sova sova.