The end of an era

Igår var vi på Miss Li. Hon var bra. Hon var väldigt bra. Jättekort. Speciellt när hon satt vid ett piano. Men mycket bra. Lagom länge var det också. Hennes musik är ju rätt speciell så den skulle nog inte hålla i flera timmar, men den funkade som fan som den var och fick åtminstone mig att sluta på topp. Så där så man önskar att det hade hållt på bara en halvtimme till fast man vet med sitt sunda förnuft att man egentligen ville hem och sova. Vi fick bestämma hennes nya singel. Den blir nåt med "bam badam badam", så nu vet ni det.

Ibland längtar jag efter dig till och med när du bara är en halvmeter bort. Inte längtar som om du vore i en annan värld och det stod ett berg emellan oss.

Mer som om du vore en halvmeter bort och jag måste hoppa närmre för en halvmeter är för mycket. :)

På lördag kommer Emilia hit. Emilia och hundarna. Lilla arga hunden och nya fega Dumbo deluxe.
Och med dem kommer... (trumvirvel)... med dem kommer FÅGLARNA!

...

DÄR bröts strömmen, och nu, efter att den kommit tillbaks och jag kan skriva igen så inser jag... åh shit. Där fåglarna bor, där bor jag.
Nej, jag inser det faktiskt inte nu. Jag insåg det för flera dagar sen. Alltså, med förnuftet så fattade jag att vi skulle flytta ihop med Peter (jag och mina fågelbarn alltså) redan när vi började kolla på lägenheter, för så dum äääär jag inte. Men med h j ä r t a t fattade jag först för ett par dagar sen.

Att bo med Peter har jag ju redan testat, även om det inte är "på riktigt" när man åker hem till sina fågelbarn en gång i veckan och hämtar post och sånt. Men annars har vi mer eller mindre varit som fastklistrade vid varandra sen vi träffades i maj. Och det har vi varit i Peters lägenhet i Västerås.
Så det känns inte konstigt att flytta ihop. Lite pirrigt, men bara kul.

Det är det andra. Det som det innebär i förlängningen.

Ingen galen syster som tvingar mig att leta efter inbillade spindlar och konstiga män med knivar nätterna igenom.
Ingen ful liten spindelapa som morrar bara man gör en min åt honom.
Inget Årby med äckliga grannar som kissar i hissen - ingen världens piffigaste balkong.
Ingen som förstår lika bra som jag att soffor är gjorda för att kura ner sig i.
Ingen som oförstående hävdar att jag är galen som blir irriterad över växande klädhög på badrumsgolvet.
Ingen som säger "precis" exakt när jag säger det.

På Miss Li igår var det en snubbe som hade TIDERNAS FULASTE SKJORTA. En med kinesiska teckan och lite krusiduller. Två-tre gånger försökte jag med "Blicken" uppmärksamma Peter på denna fantastiska kreation. Det följdes av minspel, som i sin tur följdes av nickar i rätt riktning. Till sist fick jag helt enkelt säga det. Och VIPS, så var det inte kul alls!
Vips var jag bara en elak människa med hobby lyteskomik (jo, den skjortan var ett lyte). Sen pussade Peter på mig och allt var frid och fröjd.
Men det stod så där klart för mig:

Min närmaste anhörig... min närmaste människa i v ä r l d e n ska flytta 40 mil från mig! Min himla lillasyster ska inte BO här!

Och nu måste jag gråta! Bara för det! Jävla skithögar!