Landet mellan tal och tanke

Jag kommer ihåg när jag började blogga. Det var inte många som visste det då.

Det var... Anna.
Anna tog dit mig, dels för att hon bloggade själv, men dels, misstänker jag, även för att jag skulle få ett forum för min pappa. En lagom offentlig dagbok för en halvrutten själ.

Sen fick även min andra Anna och min syster veta. Och efter att folk börjat läsa och man börjat kika runt hos dem uppstod ett annat fenomen - vad kan man egentligen skriva när folk läser?

Att trycka ner folk är inte något jag sysselsätter mig med i min blogg. Inte avsiktligt i alla fall.
Men ärligt talat, har du gjort något dumt mot mig så fattar du väl i himelens namn att det inte är något jag glömmer?! Är det inte lite det som är dagböckers huvudsyfte?

Det skäms jag banne mig inte för.

Ändå har det dykt upp igen sen jag startade den här bloggen. "Jag tror mamma har läst din blogg!!! Herregud, hon kommer bli så ledsen!"
Min mamma kan inte anklagas för några varmare känslor för sina barn. Senast idag sa hon åt mig att skaffa ett andra jobb utöver uppsatsen och det jobb jag redan har. "Nähä, men då får du väl vara utan pengar då!" svarade hon när jag undrade var tid och ork för det jobbsökandet skulle komma ifrån.

Ifrågasätta nåns moderlighet? Ajaj!

Eller att mina två bästa vänner sen barndomen övergav mig med räkningen för 2 Gwen Stefani-biljetter, betalade efter ett otal, riktigt desperata påminnelser först 7 månader senare och slutligen lät mig gå ensam på konserten.

Hallåååå? De har varit dina vänner sen urminnes tider, hur kan du bara säga en sån grej? Det är väl inte så konstigt om de inte hade tid?

Men sanningen är att jag älskar min mamma. Jag älskar hennes okrusidulliga ärlighet, hennes solidaritet med sina medmänniskor och hur hon inte tycker att den är så märkvärdig. Jag älskar att hon tycker så mycket om sitt jobb att hon åkte dit trots att det tog 3 timmar när Gudrun härjade, eller att hon oroade sig för katterna när strömmen var borta i två veckor en vinter, utan tanke på sig själv.
Jag älskar att hon alltid pratat med mig och min syster som en människa till en annan utan att någonsin klappa oss på huvudet och hävdat att vi inte förstår. Jag älskar till och med det där ljumna kaffet hon brygger. Det som a l l t i d har sump i botten.
Men jag älskar inte allt min mamma gör och inte gör.
T.ex älskar jag i n t e att hon aldrig kan berömma oss. Om man utesluter kyrkokonserter så kan man räkna de gånger hon gett oss beröm på en hand. Och jag tror inte ens man behöver använda alla fingrar. Var och en av de här gångerna har det dessutom alltid hängt ett "men..." i luften.
Många gånger skulle jag vilja säga henne att det är när jag har som svårast att älska mig själv som jag behöver höra att hon gör det, men för det mesta behöver jag bara får det ur mig här. I landet mellan tal och tanke. Tillräckligt högt för att få tröst av någon vänlig själ som kanske har en mamma som gör andra dumma grejer men inte så högt att man får en släktfejd om halsen.

Detsamma gäller mina vänner. Jag älskar dem väldigt mycket. Trots att det är många år sen jag bodde i Småland nu så har vi hållt kontakten och det har vi gjort förbannat rätt i.
Men jag älskar i n t e att ligga ute med 1000 spänn så jag tillsist inte ens har till käk för att de tycker det är pinsamt att säga högt att de tänker banga.

Nu har jag tagit de två mest extrema exemplen. Enbart för att de är tydligast. Men detsamma gäller även små grejer.

Och här kommer vi till poängen;

Står det en man bakom din stol och trycker en kall pistol mot din tinning? Va?

Gööör det inte? Nähä nä. Men då är du ju inte tvingad att läsa här heller.
Faktiskt så vore det oerhört dumt att läsa något någon inte ens sagt högt och dessutom ta illa upp för det. Kanske har jag dessutom uppfattat allt fel för att jag varit på dåligt humör och är sjukt stressad? Är det fel av mig att skriva av mig det då? Ska jag hållas ansvarig och ställas mot väggen för att jag klottrat mina tankar på en vägg? För att jag ville få det ur mig och släppa det?
Gå förbi säger jag. GÅ FÖRBI.
Blir du ändå kvar så får du väl helt enkelt tåla att alla inte tycker att du är världens underbaraste alla dagar. Ibland för att de gör fel och ibland, hör och häpna, för att DU gör det.

Och oftast... oftast handlar det inte ens om dig.