Huvudvärk

Mitt liv är ironi.

Min 18 årsdag åkte jag till sjukhuset för första gången i mitt liv. Scared shitless över mitt svullna ansikte.
Rädslan gick över fort och ersattes av en enorm frustration över att behöva spendera så mycket tid i hemmets lugna vrå när det fanns så mycket annat att göra. Jag frossade i gnäll över mitt grymma öde men avrundade alltid med att tacka min lyckliga stjärna över att det inte var astma jag led av - "Fy fan att inte kunna andas alltså! D e t vore v e r k l i g e n grymt!"
Fullkomligt rasande på att min läkare aldrig tog tag i allergitestandet på allvar sökte jag upp en privatläkare. Denne testade mig grundligt för allt allt allt. Förmodligen allt i hela världen.

Sen var det tyst. Jag levde vidare. Var sjuk ibland. Vägrade vara sjuk ibland. Gick ut i världen. Allvarliga människor frågade mig om jag blev misshandlad. Jag var arg. Och tyckte synd om mig själv.

Jag kunde inte bestämma vad jag ville bli och jag hatade skolan. Jag åkte som au-pair till Irland. Min mamma fick svar från läkaren och skrev ett brev. Läkaren var orolig. "Uppsök oss OMEDELBART vid återkomst!"
Det brevet läste jag ensam i ett främmande land, hos människor som visserligen brydde sig lite mer om mig än familjens hund, men lite mindre än om surroundsystemet.
Min bäste vän där, Brian 2,5 år, tröstade mig den dagen. Det är inte bra att ta tröst från en så liten knodd, jag visste det då också, men det var inte ett brev jag förväntat mig.

Jag lugnade mig och när jag kom hem gjordes alla tänkbara tester. Andningsprov för att mäta lungkapacitet med och utan astmamedicin, ultraljud på lever och allehanda blodprov.
Nu finns jag med i ett register och de kallar mig vartannat år.

Jag går till närmsta sjukhus, får stå vid en skärm och hålla i ett par handtag medan de röntgar min överkropp, andas i ett rör tills det dansar för ögonen, tar lite medicin, väntar en kvart, andas igen, får prata med en stressad läkare som, den korta sekund han/hon lämnar journalen med blicken, frågar med allvar i rösten huruvida jag röker, jag svarar nej och får en massa beröm, jag får ytterligare beröm för att mina siffror är helt normala.

Idag tittade sköterskorna på varandra och sen fick jag blåsa en extra gång. Man behöver varken blåsa eller bli inkallad till läkaren efter det, är man inte alldeles tappad så inser man själv att det inte är samma sak den här gången. Mina siffror har försämrats.

Om en månad blir jag 27.