Att sabina

För lite drygt ett år sedan presenterades jag för en viss person för första gången.
Om det är ett socialt projekt denna människa håller på med vet jag inte, men skillnaden på de första två mötena och de som följt sen har varit som natt och dag.

Om jag inte alldeles missminner mig så var de två första mötena bra. Riktigt bra till och med.

Den tredje gången var påfallande lik de sociala experiment vi pysslade med i psykologin under gymnasiet. Närmare bestämt de fem härskarteknikerna.
(För den som inte vet och inte orkar följa länken så handlar det i princip om att göra ner någon så tyst som möjligt. Avbryta, gäspa, börja prata om annat, vända bort huvudet när den andra pratar etc. etc.)
Till en början tyckte jag det var lite komiskt. Efter ett år är det bara påfrestande.

Idag diskuterade vi ordet "sverka". Att göra sig så känd att ens namn blir ett verb måste vara det ultimata kändisskapet. Av någon anledning blev det betydelsen för "sabina" vi började diskutera. (Behöver jag nämna att det inte var så jättefina egenskaper som påtalades av stiftaren till detta sociala experiment?)
Jag försökte komma på vad som är typiskt för mig utan någon som helst lycka. Jag vet fan inte, vad ä r typiskt för mig?

Nu, flera timmar senare, har jag det.

Att sabina är att gilla läget. Även om det troligtvis är ett förbannat dåligt läge.

Så, undrar om det här experimentet har en tidsgräns eller om det bara är att sabina hela skiten?