DOM

Ibland tänker jag på henne. Inte alls lika sällan som jag tänker på honom faktiskt, vilket ju i sig skvallrar rätt bra om vilken betydelselös upplevelse han var.

Men henne, henne tänker jag på. Emma sa att hon ville ringa och be om ursäkt. Eller om det var förklara sig hon ville. Det tycker jag är en smula imponerande för en 19-åring.
När jag tänker på henne får jag lite ont i hjärtat.
Hon var så kär. Långt mer än jag.
Undrar om hon skulle tro mig ifall jag berättade vad han sa om henne både innan och efter att han blev påkommen? Undrar om hon skulle godta sanningen om honom?

Och honom.... Hahaha, ja, vad kan man säga? Ibland undrar jag om hans bror fick en dotter eller en son. Ibland undrar jag om hans andra bror fortfarande har kvar sitt band. Då och då pratar jag med hans granne. Men inte en enda gång undrar jag över honom. Ilskan blossar upp då och då för jag har svårt att komma över att jag inte repade hans bil eller brände ner ljusen som man inte fick tända (tänk sova med fienden), men annars har den lagt sig helt. Han är bara blank. När jag hör Peter prata om sitt ex kan jag riktigt känna hur hornen växer fram och jag kastar mig i tanken över honom och väser som den där lille Gollum i Sagan om ringen. Jag har nog en och annan gubbe i garderoben som kan få Peter att reagera på ungefär samma vis men de gånger jag pratar om Daniel får jag en medlidsam puss.
Varför trodde jag att jag ville leva med honom? Även om han inte varit våldsam och otrogen menar jag? Det är ju liksom... inget. Totalt blank.
Undrar om han var sjuk på nåt vis.

Men tjejen. Jag hoppas hon gick vidare och fick någon bättre. Jag hoppas att mina vänner visar samma nit i att sprida rykten åt hennes håll som de var med att sprida rykten till mig så hon får veta att jag aldrig, inte ens i mina sämsta stunder, klandrat henne.

Undrar hur många år det tar innan alltihop bleknar till en meningslös historia som jag kan rycka på axlarna åt?