Less
Det är en sån dag. Igår gjorde jag mig illa i högerhanden så idag när jag vaknade var även vänterhanden gigantosvullen. Såklart.
Peters kompis brukar berätta att hans föredetta ständigt misstänkte honom för otrohet. "Till sist kände jag att det kvittade om jag var trogen eller inte för hon behandlade mig ändå alltid som om jag varit otrogen".
Lite så känner jag mig på alla möjliga plan. Jag blir behandlad lite i stil med "ger du henne lillfingret så tar hon hela handen".
Jag är så trött på att dra på mig en glad min och hälsa på folk som ser ner på mig. Jag är trött på att höra folk säga "ta det inte personligt men jag ser inget värde i"-fyll i valfritt ämne som ligger dig nära om hjärtat. Jag är trött på att min värld ska gå ut på att jag ska bevisa mig för människor som tycker att jag och den bakgrund jag har är otillräcklig. Jag är trött på att känna mig otillräcklig, ful, fet och korkad när jag fan i mig inte är det.
Jag är trött på att känna hur viktigt det är att ställa upp på olika tillställningar och sen antingen få härja som tusan eller få åka ensam på både dop och begravningar. Jag är trött på att vara rädd för den dagen jag ska packa upp mina kartonger och skämmas för att jag sparat kuddar, gardiner och handdukar som ändå aldrig kommer få hänga framme. Jag är trött på att ha min c-uppsats släpande men jag är ännu mer trött på att aldrig få ett uppmuntrande ord utan eviga förebråenden. Jag är trött på att min egen röst är den enda som säger att något gott kan komma ur det här, att jag är älskad, uppskattad och önskad för den jag är. Jag är trött på att ensamma dagar börjar utgöra majoriteten.
Jag skulle vilja flytta. Och resa långt bort ett tag. Bara jag och Peter. Känna att v i är viktiga.
3 kommentarer:
Precis just sådär känner jag i detta nu. Kunde inte ha skrivit det bättre själv, så det gör jag inte.
Starling fina. Jag är så ledsen att du känner så. Oavsett vad man har som man borde göra så hjälper uppmuntran mycket mer än någon förebråelse någonsin kan göra. Självförtroende. Att få känna att man duger något till och att man är viktig. Det är det finaste man kan ge sin partner, eller en vän för den delen. Ge någon förmågan att tro på sig själv och känna att man inte behöver någon annan, fastän man gärna vill ha den. Jag hoppas att Peter kan förstå det. Att han måste stå bakom dig också, stötta dig, visa att han älskar dig för den du är. Inte som någon som kanske möjligtvis kan passa in i hans värld. Du är en sån sprudlande och uppmuntrande människa, alltid med ett vänligt ord till hands, och jag förstår om det är tungt att vara den personen när du aldrig får något tillbaka. Man kan inte sätta in en starling i en mall, inte få dem att passa in i det man har tänkt sig. Inte omforma dem så de ska bli bättre i sammanhanget. En starling är en starling och det finaste man kan ha, och ingen människa ska någonsin behöva bli någon annan för att duga. Du är världens bästa, glöm aldrig det.
Jag saknar dig för att du skriver mer sällan än en gång i tiden, men du skriver så bra så bra när du gör det, så det väger upp allt. Var rädd om dig. Dig. Den riktiga dig.
Tusen kramar.
Ha ha vilken tråkigt sjuk inställning! Tur att det var hans föredetta och inte hans partner.
Bodde du lite närmare så skulle jag se till att din uppsats blev skriven NU! Min släpade också efter, men den blev klar och godkänd till slut *puh* Lite jobbigt är det också, för det är så jäkla jobbigt att bli bedömd... Men jag vet att du är en stjärna på skriva, så klarade jag av det så klarar du garanterat av det!! Däremot har du aldrig sett min lilla guldklimp!!!
Skicka en kommentar