Årskrönika

Årskrönikor i likhet med biografier är inte det bästa jag vet. Men men.
Man kommer liksom mest ihåg det som just har hänt iaf.

Peter och jag letade lägenhet.

Ulrika "och vi kommer alltid vara bästisar för alltid" Jönsson och Jalle fick en liten Tindra. Jag sjöng på dopet och hoppas på tjänster och gentjänster.

Fortfarande ingen C-uppsats.

Vi firade Sams första år i Sverige.

Peter och jag letade lägenhet.

Jag tröttnade på mitt jobb. Flyttade till ny avdelning och fick jobba dubbelt så hårt till halva nyttan.

Peter och jag hittade en lägenhet men blev blåsta på konfekten av en galen säljare.

Emilia avbröt sitt Spanienår efter tre dagar.

Basil checkade ut. Den lille bleke, räddhågade gaphalsen påminde oss om den förfärliga sanningen att man aldrig vänjer sig. Inte ens små, ludna vänner försvinner obemärkt.

Peter och jag letade lägenhet och grälade med svärföräldrarna.

Peter och jag stod på oss och la 2 rara miljoner på en lägenhet vi valde själva OCH skrev samboavtal alldeles på egen hand.

Jag gick med i, och blev så småningom ordinarie medlem i, Singoalla. Världens förmodligen finaste kör.

Min morfar, den bäste och snällaste morfarn i världen, gick bort. Och det var varken hastigt eller lustigt.

Jag skaffade nya vänner och gav upp en del gamla.
Beslutade även att inte lägga något som helst krut på att försöka umgås med sambons bästa väns fruntimmer. Hon är och förblir en apa och det känns som något av en välsignelse att slippa bli tillintetgjord om och om och om igen.

På jobbet blev jag befodrad (heter det så när man får mer att göra för samma lön som tidigare?) till arbetslagsledare.

Nässelutslagen är kvar. Varken bättre eller sämre.

Vi skaffade bil.

Monica och Sam köpte mormor och morfars hus och mormor ska flytta till lägenhet.

Var förkyld hela höstterminen och tvingades till slut bryta mitt heliga tabu och ta till penicillinet. Jag är således inte odödlig längre. Jävla skit.

I grund och botten; jag lagt mitt första år av pur lycka bakom mig och hoppas på många fler av den varan.

2009:
Inleds med renoveringen som aldrig blir färdig, svärföräldrarna som aldrig blir nöjda, förkylningen som aldrig går över och att sitta på jobbet med ett enda barn och vara den enda som måste jobba över fast alla andra får sluta tidigare.
Kommande:
Vi hämtar Mickey hos Brittis så Daphne blir en glad tjej igen!
Biljävelen krånglar i växlarna och vi fasar inför resultatet.
Jag ska gå på toa. Genast.