Utslagen

Det är så FINT att jag är så duktig på att gå runt och intala mig att jag aldrig blir nervös. Verkligen.

För att inte göra bort mig fullständigt är jag alltid mycket noggrann med att berätta för Gud och alla människor att jag är en ovanligt hispig och nervös flicka. Lite som den där hästen man alltid var så rädd att få på ridlektionerna - Margot - stoet som blev rädd för en fågel i skogen och kastade av en liten tjej så hon dog. Lite så fast helt omedveten om det.

Jag känner mig liksom aldrig nervös. Men hade jag haft en sladd till min telefon, eller en sån där grej som man sätter sitt minneskort i som Emilia alltid säger att jag måste köpa DÅ skulle ni få se precis hur onervös jag är.

I torsdags berättade jag för min chef (om allt det där jag ska berätta om sen) och då var jag så nervös att jag stammade. Jag! Stamma! JAG!
Jag som brukar vara så onaturligt lugn bara för att vakna dagen efter med ett svullet öga. Om jag till och med k ä n n e r mig orolig så kan ni ju tänka er vilket helvete jag har haft sen dess. Skinnet fullkomligt BUBBLAR. Utslag överallt. På ställen där de brukar dyka upp och på ställen där jag aldrig sett dem förr. Kliar och ställer till.

Men men, en dag kvar och sen är det över. Och sen är det semester på riktigt.