Hemma

När jag var 10 gick mina föräldrar ifrån varandra. De skötte det inte snyggt och jag var inte ett självabsorberat barn som fortsatte leva mitt liv som om ingenting hade hänt.
Inte för att vi erbjöds möjligheten direkt. Jag och min syster var vår fars spelbrickor och vår mor, vare sig hon ville eller ej, sa inte mycket för att ändra på det.

Jag förstod inte varför människor ville leva med varandra. Jag såg människor som vant sig tillräckligt vid varandra för att kunna stanna kvar trots att kärleken dött sedan länge. Jag såg människor som ville men inte kunde. Som älskade för mycket och som älskade för lite och väldigt många som tyckte sig förtjäna något bättre, oavsett om det de hade var bra. Och jag såg hat i full blom.
På alla nivåer olika typer av spel och lekar. Och mitt i alltihop var det alltid någon som toppade allt genom att ställa sig frågan "Varför skaffar vi inte ett barn?".

Tills jag var 25 kanske så var min hetaste önskan att fly. Oavsett hur eller till vad så ville jag bara bort. Ingen kärlek, inga barn - aldrig.
Jag har inte snöat in på biologi sen barndomen för att sedan hävda att drifter är något man lätt viftar bort. Inte alls. Dessutom hör jag till skaran som mycket väl skulle kunna få moderskänslor för en näve grus så jag förnekar verkligen inte att driften att yngla av sig är stark.
Men det finns annat som också spelar roll. En annan typ av drift till exempel - försvarsmekanismer. Enligt all logik så borde de vara underordnade men i mitt fall har de varit starkare än allt.

Så en vacker dag vaknade jag och insåg att allt som jag behövde försvara mig emot var långt borta. Jag överlevde och var min egen. Det var en fantastisk känsla.

Och du vandrade in som den självklaraste sak i världen. Du höll inte fast mig och jag insåg att jag inte ville gå. Ett tag undrade jag om jag skulle vakna en morgon och upptäcka att det inte var så längre men det kommer inte. Med dig får jag både vara min och din.

Igår sa jag till min syster att jag skulle kunna tänka mig att ha barn. En flicka tror jag, som ska bo här hos oss och bli stor och stark och alldeles lycklig. Sen.

Tack för att du gör mig så lycklig.