Klippetiklopp

Det är en osedvanligt bra dag idag, mina damer och herrar. Den började dåligt för det var en dålig dag igår och Peter är ute och flänger så jag sov dåligt.

Vi hade avslutning och sa ajö till mitt lilla ansvarsbarn. Han är jättebesviken på mig. Vill inte vara nära, inte lyssna, inte leka, helst inte finnas alls när jag är i närheten. När han slår sig är det i mitt knä han gråter ändå kan man se hur det kryper i honom bara jag råkar se åt hans håll när han leker.
Så jag försöker låta bli att göra det. Finnas där när han vill och inte mer än så.
Idag bad jag en av mina kollegor att läsa upp vårt avskedsbrev eller vad man ska kalla det. Han tittade på mig hela tiden och sa inte ett knyst.
Jag undrar om han vet att jag kommer sakna honom så mycket att det gör ont i hjärtat och att jag inte klarar av att tänka på det utan bara längtar till semestern som ska sköta avskedsprocessen åt mig. Det gör mig ledsen att jag får skiten för vad han varit med om när jag är så fullständigt oinblandad som en människa bara kan bli. Men det hjälper att veta att han tar ut det på mig för att han vet att jag inte håller det emot honom.

Maten var inte god och någon hade snott alla fetaostbitar ur tomatsalladen.

Jag fick sluta tidigare och blev inte ens glad.

Jag hittade inte gipset i garaget eller i lägenheten och orkade inte leta vidare utan tyckte inte att en sådan stackare skulle behöva gipsa väggen alls.

Sen har jag legat på soffan och tvivlat och tvivlat på mitt jobb och min framtid. Och jag har känt mig så förfärligt ensam utan Peter. Konstigt. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sakna någon så mycket. Jag som tycker om att vara ensam och dricka vin till frukost eller stanna i sängen och läsa hela dagen och andra bakvända saker. Icke. Jag kan inte muta mig själv med något. (Vin hade kanske funkat men det känns som en dålig grej när man jobbar med barn och dessutom kör bil till jobbet.)

Och när jag sen äntligen klurat ut hur allt kändes så författade jag ett lååångt mail till mina chefer. Sånt är inte så bra tror jag men jag var extremt noggrann med att inte kasta ur mig oövertänkta saker eller anklagelser så jag tror i alla fall inte det är världens undergång.

Svaret jag fick är det som gjorde min dag till vad den nu är. Ni vet, när jag tänker på mitt jobb så känner jag att det glittrar lite i mina ögon. För ett par dagar sen slutade det och jag tvivlade på om det någonsin skulle komma tillbaks.
Men men, lite bekräftelse gjorde susen.

Så jag bad om löneförhöjning. Hahaha! Och ikväll kommer Peter.