Min första kärlek

Mattias hette han. Blond, blåögd och ett helt år äldre än jag.
Det fanns inte så mycket flickor på mitt dagis och jag var den enda som var 4 år så jag lekte antingen för mig själv eller med Mattias och hans kompis Emil.

Jag minns att jag inte var helt säker på om det verkligen var Mattias jag gillade eller om det kanske var Emil. Jag var inte säker på att jag egentligen gillade någon av dem. Var inte säker på hur man egentligen bar sig åt när man gillade överhuvudtaget.

- Jag vet vem Sabina är kär i, ropade LillFidde över matbordet och varenda huvud vändes åt mitt håll. Jag hade dessutom hamnat på kortsidan - i allas blickfång.
- Sabina är kär i Mattias!, tjoade han, överlycklig över uppmärksamheten.
- Men Fredrik då! Det är väl fint att vara kär, sa min fröken. Jag älskade henne men fan kunde hon inte sagt nåt annat när jag höll på att dö där vid bordet?
Inte så mycket som ett pip fick jag fram. Blev bara blossande röd och slutade andas. Ingen sa nåt och jag fortsatte dö.
- Förlåt Sabina, men det är fint att vara kär vet du väl?, klämde han ur sig, den lille fan som outat mig.

På något vis överlevde jag. Eftersom jag jobbar med barn i just den åldern har jag börjat ana att min reaktion var ganska udda. Jag pratade aldrig med Mattias igen. Jag passade mig noga för att någonsin prata om vem jag gillade någonsin igen.
Jag var en sån unge förstår ni, en sån som tog alldeles för allvarligt på fel saker och trodde att jag var ensam.
Som tur är lär man sig en del med åren, men just det där blev ett känsligt kapitel rätt länge.

När jag var 11 fick Mattias upp ögonen för mig. Han var som ett plåster. Var jag än var, vart jag än gick så kunde jag slänga en blick över axeln och vara säker på vem som skulle stå där. Jag totalignorerade honom tills det gick över.

Nåväl, alla kärlekshistorier kan inte ha ett lyckligt slut. Och är det någon som ska sluta olyckligt så är det väl den första.