Mina föräldrar

- Jag är Sabina, Bosse Nilssons flicka.

Så presenterade jag mig tills jag blev tonåring ungefär. Min pappa syntes och hördes. Han var en sån som alltid pratade om saker som folk helst inte ville lyssna på. Han kämpade för den lilla människan - hon som inte kunde göra sin röst hörd själv. Han gjorde mycket för att öppna upp psyk- och äldrevård i vår kommun. Kämpade för att öppna psykvården och för att stänga långvården, låta alla ta del av samhället. "Ingen ska behöva ruttna bort bakom låsta dörrar."
Han tänkte utanför en hel massa små lådor som andra måste kämpa väldigt hårt för att ens kunna kika ut ur. En visionär.
Han hade tid och möjlighet att hjälpa alla. Utom möjligen sina egna barn.
När man inte är sju år längre så behöver man andra saker från sina föräldrar och de sakerna fick aldrig jag. Han skrek åt mig att han ville veta vem jag var men svaren passade inte och vi ägnade all vår tid åt att skrika på varandra.
Min pappa dog när han var 68 efter en stroke. Då hade han levt i två år på ett serviceboende där medelåldern låg kring 80 till föld av sitt aneurysm och en illa skött åldersdiabetes.
De sista dagarna satt jag hos honom. En gång försökte han prata med mig. Han grät och kämpade men kunde inte röra munnen.
- Jag vet pappa, det är ingen fara, sa jag. Han blev lugn och somnade om. Mest tror jag att jag sa det för att jag var rädd. Rädd att han skulle få det ur sig och för att han då inte skulle vara min stora mörka fiende som jag fick hata så mycket jag ville utan min lilla fina pappa.
Min pappa gjorde mycket dumt och jag älskar honom.

Min mamma heter Ann-Kristin. Hon är 15 år yngre än min pappa och jag tyckte hon var den finaste mamman i världen när jag var liten. Min pappa såg ut som Ugglan Helge i Från A till Ö och mamma såg ut som Barbie. En cool Barbie med rättigheter och skinn på näsan.
Hon är klok, uthållig och stark. Hon är inte en bullbakarmamma i något som helst avseende. Hon lärde oss tidigt att klara av att ta hand om oss själva. Jag var det enda barnet på dagis som kunde rabbla både mammas och pappas namn, min adress och mitt telefonnummer. Innan hon och pappa delade på sig vet jag att vi hade busstränardagar så att vi skulle lära oss hur det gick till att åka buss och hålla koll på tidtabeller.
Ibland känner jag mig lite övergiven av henne för att hon alltid väljer ensamheten före sällskap, samtidigt förstår jag henne så väl. Och jag tycker fortfarande att jag har den finaste mamman av alla mammor ever!

Jag vill inte sia i hur lik jag är någon av dem. Helst av allt vill jag vara min egen.