Min tro

Spontant så vill jag bara svara att jag inte har någon. Nej, jag tror inte på Något. Sorg gör konstiga saker med människor. Rädsla gör än mer. Men det ändrar inte faktum. Död är död kommer aldrig igen.

Och samtidigt så tror jag mer än de flesta skulle jag tippa. Men jag tror inte på igår och imorgon utan här och nu. Detta har, i likhet med mycket annat, ändrats under livets gång.

Redan som barn bad jag, min hippieuppväxt till trots, oerhört ofta till Gud. Det ökade på rejält i tonåren. Jag la ner oerhört mycket tid och tanke på något som i grund och botten inte var mycket mer än en variant av jantelagen. Men jag trodde verkligen inte att jag var en snöflinga i alla fall, haha.
När jag la Gud på hyllan lät jag människotron ta fart istället. Alla människor är fina och underbara och det finns inget ont i någon.
Så träffade jag Daniel och det gick över. Jag hatar honom fortfarande. Därefter kom jag fram till det jag håller fast vid idag: Människor väljer själva vad de vill göra av sig. Vill man inte vara bra så är man inte det och oftast är det inte svårare än så. Det hjälper in i helvetes långt att tro på en människa, men inte hela vägen. Den sista biten måste hon vilja själv. Efter Daniel kommer jag aldrig försöka hjälpa någon till det sista steget och heller aldrig undra vad jag gjort för fel.

Nu är jag lycklig. Kanske påverkar det mig negativt för jag letar inte efter några svar. Jag är så oförskämt lycklig i mitt här och nu. Det är sannerligen inte irrelevant för mänskligt sökande överhuvutaget.

Bottom line; efter döden - nada, zip, zero, zilch, nichts, niente, nulla, ni gota, niets, niks, rien, cero, ingenting - vad man gör av tillvaron bestämmer man själv. Personligen har jag tänkt satsa på lycka och lust. I massor. Och på att förundras över den här fantastiska världen och det den är nu.