Vår dag

Min familj består mestadels av kvinnor. Man kommer onekligen lättare undan en del genusfrågor i och med en så naturlig snedfördelning mellan könen.
Jag tyckte hela jämställdhetsfrågan var en smula tjatig. Varför nöta i det självklara liksom?
(Klart alla hjälpte till att bära flyttkartonger eller att dra upp båten, där fanns ju inga män som kunde se så oändligt mycket starkare ut.)
Att inte se genusfrågan som viktig på hemmaplan gjorde det svårt att se den som viktig i stort också.
Därför dröjde det länge innan jag ens såg att det faktiskt är skillnad på att vara kvinna i Sverige och att vara kvinna i något annat land.

Nu är inte jag så våldsamt berest men som förvirrad 19-åring bodde och arbetade jag hos en familj på Irland. Det öppnade mina ögon.

Familjen hade tre barn och ett fjärde på väg.

Hur länge är man mammaledig på Irland?

När jag ställde frågan insåg jag inte vidden. När jag väl insåg vidden insåg jag hur lite mina lärares slit med jämställdhetsfrågor spelat någon roll för kvinnor i Sverige och hur mycket mammaledighet och förskola gjort för att ge svenska kvinnor en möjlighet att bli annat än just mammor.

På Irland är man hemma med bebisen i 3 månader. Sen börjar barnet i play school när det är 2,5 år.

Ja, just det.

I ett land där man aldrig ens skaffat sig en mammaledighet att tjafsa om dyker diskussionen om pappaledighet aldrig ens upp. Den som har bebismat i sin kropp får vackert stanna hemma.

I förlängningen betyder detta att man måste välja mellan karriär och barn. Man måste välja och det finns ingen fiende som säger att du MÅSTE stanna hemma och skaffa barn. Du har, i de flesta fallen iaf, en man som du älskar mycket och som älskar dig tillbaks den dagen det börjar kännas aktuellt att skaffa barn.
Han älskar dig, han tvingar dig inte. Det finns ingen fiende. Det finns bara inga möjligheter.

Du får göra som du vill. Men har du inte en mormor, farmor, au-pair, kan jobba hemifrån eller är tillräckligt förmögen att vara hemma på egen bekostnad så måste du vara hemma och din man måste jobba.

Släng in lite religös fanatism och förbjud preventivmedel och aborter också och innan du vet ordet av så är mamma, kvinna och hemma plötsligt synonymer. Och ingen har tvingat någon. Hon är fri som fågeln.

I Sverige har vi rätt att vara hemma med vårt barn med ersättning tills det är 1,5 år gammalt utan att det påverkar vår anställning eller löneutveckling. I regel delar man på den tiden med barnets far.
Alltfler pappor vill vara delaktiga i sina barns uppväxt. De måste inte heller, men de får.
Sen börjar barnet på förskola och föräldern går tillbaks till sitt jobb.

Och här kommer den nödvändiga parantesen:

(Eftersom jag tycker att det svenska systemet är så fantastiskt och öppnar så många dörrar har jag oerhört svårt för folk som utnyttjar systemet under parollen "Ja, jag lämnar henne på förskolan fast jag är ledig - jag behöver lite egentid". De har inte insett att ett utnyttjande av systemet kommer innebära restriktioner av systemet och att restriktioner av systemet i sin tur kan innebära att du måste välja mellan jobb och barn.
Ditt barnbarn kanske står där och är "bara" förälder eftersom det inte längre finns någon valmöjlighet då så många utnyttjade systemet.)

En annan dag ska jag härja över hur synd det är att jag inte fått borra med slagborren här hemma eller att jag ska behöva ta en taxi hem för min egen säkerhet en lördagkväll. Men idag ska jag glädjas över mitt älskade jobb och över att framtida barn inte kommer bli ett sorgligt slut på det jobbet.

Idag är dagen jag glädjs över att kunna både äta kakan och ha den kvar!