Vad är lycka?

Jag vet hur dina händer känns. Jag vet hur du lägger dem på min arm när du har något viktigt att säga och jag vet hur de känns när de trycker min för att du är rädd eller ledsen.
Jag vet hur ditt hår känns när du springer förbi och jag drar mina fingrar genom det och jag vet hur det luktar från de få gånger jag lyckats stjäla en kram.
Jag vet om det är ditt bus jag hör när jag kommer in i ett högljutt rum (och jag vet om du är orolig för min reaktion eller om du vet att jag kommer tycka att det var ett roligt bus) och vet jag inte när jag kommer in så låter du mig mycket snabbt veta ifall du är oskyldig.
När du var mindre lärde jag mig att man ska klappa dig på ryggen när du ska sova och att man ska se till att armen hindrar dig från att se mig i ansiktet för då slappnar du av bäst.
Jag vet att du inte tycker om att jag tittar på när du leker, men det är en sån fröjd att jag också lärt mig att du tycker det är ok så länge jag låtsas att jag egentligen pysslar med pappersarbete.
Du är rädd för hundar men vi har kommit överens om att om du bara berättar för mig att du ser en hund så håller jag din hand tills den försvinner och om den kommer till oss så skyddar jag dig för jag är inte rädd.
Jag vet att det bästa du vet är pistoler, godis och din storasyster.
Du vill aldrig ha min hjälp för du behöver den inte. Du är nästan aldrig rädd för något och när du är det så testar du det tills helt ofarliga saker blir farliga. Du är modig och ohämmad.
Det är därför jag vet att du kände dig förnärmad när din mamma bad dig att ha armpuffarna på. Och det är därför vattenkanan med alla stora barn var så oändligt mycket mer lockande för dig än att leka med lillebror i det grunda vattnet (trots att du lovade när du kastade armpuffarna). En utmaning värdig en hjälte.

Men jag visste inte hur det skulle kännas att inte kunna erbjuda mina händer när du var rädd. Jag skulle gärna vilja tänka att du hade den bästa dagen och att ditt bus var det bästa buset men det enda jag kan känna är din ångest när allt gick överstyr och inga händer fanns där för att dra dig upp till tryggheten.
Din familj är i spillror och jag är så långt ut i periferin att jag nätt och jämnt finns alls. Ändå är du så viktig för mig.
Jag vet inte hur det är meningen att man ska överleva ett barn. Hjärtat mitt, jag vet inte när världen blev så galen att jag måste överleva dig.




-Vad är lycka?
-Lycka är; först dör farfar, sen dör far och sist dör son.
-Är det lycka?
-Ja, i den ordningen.