337

Ibland är världen så vacker att jag blir alldeles tårögd. Och sen ljuger jag och säger att det är kallt eller blåsigt eller fan och hans moster för att man inte kan vara 30 år och gråta över vackra grenar och moln.

Just nu tänker jag mycket på toxoplasma. När jag var liten förutsatte jag att alla tänkte på sånt. Att alla tyckte att det var intressant. Att alla barn föredrog Ett med naturen över Bollibompa och att alla mammor och pappor hade ett inbyggt Google i skallen. Jag har fortfarande ganska svårt att förstå att inte alla sitter som klistrade vid den typen av information.

Annars? Jodå. Alldeles under huden ligger den stora, svarta tomheten. Men den är inte längre oändlig. (Kan man säga så? Får man säga så?)

Man kan flyta på ytan och andas in den bistra kylan. Det gör ont, men inte på samma sätt som innan.

Jag är bra på att sörja. Jag går sönder fullständigt och gråter ut varenda smula - inget sparas på insidan. Ut med det bara.

Men det är annorlunda med små barn som bor i ens hjärta. Det finns ett avgrundsdjup där som inte går att jämföra med något annat. Jag pratar inte med någon om det. Jag behöver ingen hjälp och jag vill inte bli tröstad. Så då finns det egentligen ingen anledning att dela med sig. Tvärtom. När andra vet övergår fokus alltid till att tröst. Varför? Om man någonsin ska hänge sig åt sörjande så är det väl när ett barn dör? Vad finns det för tröst i det?

Så jag gråter när jag drömmer och där får jag känna på mitt sätt utan att fastna i tröst. Och det går bra.

I början var jag långt nere hela tiden men nu håller jag mig på ytan. Det är också en bra grej. När ingen vet hur ledsen man är så behöver det inte bli en självuppfyllande profetia.

Visst händer det att man famlar ibland. När en teckning dyker upp med hans ord i marginalen eller när barnen pratar om hur sorgligt det var den där gången när M drunknade och aldrig kom tillbaks eller när jag kan svära på att jag hört hans skratt på gården. Då syns det rakt igenom hur det känns. Men man går vidare, man gör det även om man inte glömmer. Ett andetag i sänder.